Vem är du sömngångare som inte ser att jag lever för jag blundar, inte tror att jag är lycklig bara för att jag inte ler. Denhär höstdagen är magisk även om blommorna vissnar i min trädgård för jag accepterar livet som det är och i svåra stunder får jag ändå inte mer än jag klarar även att det kan vara ett gränsfall där jag nästan faller från klippan men på något förtrollat sätt ändå står kvar. Jag har så mycket här och nu och får varenda stund mer av det jag inte uppfattat i den vardag som rullade på men kan nu även se fast jag blundar och mitt hjärta öppet nära dig gör din gråt till min för smärtan berör mig men när du skrattar blir glädjen min och bubblar i mig. Denna dag när jag ger får jag ännu mer tillbaka för även att molnen hängde tunga och grå tog jag den tomma dagen som låg framför mig och gav av kärlek, salighet och fröjd och fick tusenfalt åter i den lag om orsak och verkan som gör mig till min egen skapare och lyckas smed.