Jag släpper en mäktig stolthet för att undsättas från eget inferno och möta en bättre dag. Jag städar mitt inre och gör mig av med det som hindrar mig att växa till något renare, klarare i ett bättre ljus. Jag omges av historier och motstånd jag varken känner eller förstår men då jag befrias från mitt egna försvar föds en dag där mörker kan bli ljus och en stjärna åter kan tändas. När jag vaknar denna morgon utvilad och ren fylls jag av kärlek och ljus och mitt inte förväntade leende denna gråmulna oktobermorgon får plötsligt himlen att spricka upp där en av solens strålar letar sig fram och inget värmer lika mycket som hoppet om en bättre dag. Den stolthet som lurat och satt fällben på mina annars starka ben får tillsammans med de färgglada löven i den kraftfulla höstvinden blåsa någonstans långt bort där den inte längre behövs och kommer någon gång möta dig när du vaknat utvilad och ren från ditt högmod där ditt tomrum fyllts med kärlek och ljus och kanske inte förväntade leende får din himmel att spricka upp och solens strålar når fram även till dig