Någonstans någon gång föddes en själ som inte alls ville hit, stretade emot men hamnade ändå här med övertalning att "livet bara är kort som en blinkning" men med motstånd om att "så känns det inte när man är här". Förvisso går livet fort men kan ändå kännas långsamt, allra helst stunder då det är svårt. Någon gång finner man sin tro, den växer och blir större. Livet ger och tar och kanske det så måste få vara då hon likt ett höstblad grips av vinden för denna stund kommer aldrig mer åter men ett nytt väntar och trots allt är livet en skörbar gåva och hon borde bara leva i nuet för hon har inte längre det förflutna och framtiden vet hon inget om. Det förflutna har ändå bitit sig fast med plågsamma blockeringar men vill nu bli fri och inte längre vara en vingskjuten fågel för hon vet ju hon kan flyga högt och få hjälp från något som är större än henne själv, att fruktan gör henne till en vilsekommen själ och på den väg är det hon nu vandrar när hon bara vill rikta blicken mot kärleken och hitta sin plats här och nu och tillsammans med något hon kallar Gud kommer det gå vägen.