det är klart att vi ska
finna i botten av tjärhålet

ringen av

kännbar närhet


vi vet att den är där
denna är inte öppnad ens

vi har en ny

kärlek


och ser vi bara bortom tiden
inte förtärs av den

låter den bära

vägen, själv på sina bara axlar, följa med
i det utrop som skaldar sig själv


bara stilla se på
hur den viker ut sig

framför oss

inga uppenbara hinder
bara

väggar av träd från det förflutna


nog kan vi göra
under tiden vi väntar

så att väntan
inte blir ett görande


bara något vi vet
under tiden