En rädsla som skrämmer men borde inte känna så och tårar inte rinna på din kind då du tycker moder jord med alla änglar och Gud borde hjälpt henne kvar och inte tagit henne till det nu för henne välbekanta men för andra svårt med hjärtan som gör ont. Hon var vacker då vinden lekte med hennes hår och ögon fulla av liv. Hon är en annan du och finns kvar som den själ du inte längre kan se i en gråmulen sorgsen dimma där du inte kan acceptera hon inte finns kvar men rör vid dig och i det korta andetag du slutar tänka känner mjukt och behagligt i tiden som bara är en illusion för någonstans alldeles snart är ni tillsammans igen, någonstans bortom frågorna där det finns svar.