Orden skar in på djupet

oavsiktligt - med påföjande

skador.

Varför reager jag så starkt?

Jag som ständigt propagerar

för frihet hopp och framtidstro!

Varför blir jag snärjd i gamla garn,

som ligger där i minnernas garderob?

Varför lägger jag mig ner

och sörplar i bitterhetens dyiga grop?

... för jag är inte starkare än mitt svagaste ögonblick!

Inte starkare än när jag blev kvarglömd, på sjukhus.

Inte srarkare än när jag som sjuttonåring fick reda på att jag inte var

önskvärd - att dem, ångrade sig...

Inte starkare än nedsölad av öl på spårvagnen tidig nittiotal

Inte starkare än en kuk i rumpan!

Nej, jag är inte starkare än så.

Men inbillningens kraft är stark, och jag lever på den, tills den blir sann.

Att jag faktiskt är stark, klarar  mig och inte behöver någon.

... men det gör jag.

Och jag måste hitta en väg att

erkänna det för oss.

Utan att försvinna i ett intet.