Blint famlade han fram längs grusvägen i kaoset.

Han hoppade till när en månad nästan slog omkull honom, samtidigt som ett år försöktre sätta krokben för honom.
En eon kom förbi och frågade om han behövde hjälp.
Han svarade inte utan famlade vidare (eoner var inte att lita på i alla fall.. för långsamma liksom).
Han hade slutat räkna sekunderna som ständigt hackade honom i huvudet likt hackspettar.
Han stannade upp när en tusendel dunkade honom i ryggen

Han skulle inte ge upp inte än...

Han måste bara komma ifatt! Vad det var han skulle komma ifatt visste han inte. Han bara hade känslan att han måste ifatt.
Stressad och utmattad satte han sig vid vägkanten..
Han tände en cigarett medan han förstrulet viftade bort ännu en sekund från pannan..
- Hur skulle det här bli nu då? Vad skulle han ta sig till med allt löst som for runt hela tiden?

Långsamt växte en idé fram, medan han äntligen lyckades döda en sekund, vilket fick de övriga sekunderna att stanna upp och med böjda huvuden sakta sörja sin döde kamrat.
- If you can´t beat them.. Join them! Sa han högt för sig själv.

Han kände modet växa fram inom honom! Han kände hur hela han växte.
- Vilken grej!

Han sträckte sina händer högt i skyn och åkallade alla de som tidigare besvärat honom!
För en en liten stund upphörde allt larm. Sakta började de komma till honom. Han samlade dem alla hos sig.
De små sekunderna lydde nu hans minsta vink. Till och med de envisa tusendelarna gjorde som han sa.
Han skapade ordning. Dom följde honom och lydde honom blint.
- Hur fan lyckades jag nu med detta? Undrade han.

Utan att han visste det hade han knäckt evigheternas gåta och skapat ordning ur kaos.

Han tände ännu en cigarett medan han nöjt betraktade sitt verk. Stressen var borta, han hade all tid i världen.



Han hade blivit det vi kallar tiden.