Det var fint. Så fint. Det var så fint! Du höll om mej. Inte bara med dina händer och dina armar. Utan med ditt hjärta! Dina ögon såg mej. De gjorde mer. De såg mej! De såg in i mej. Du viste vem jag var. Du viste vad du såg. Du viste vad du gjorde! Dina ögon log. Din mun låg. Dina läppar formade ord. De formade meningar med betydelser i. Orden brydde något. Orden. Orden hade en mening. En anledning att komma till liv!
Men när dina läppar kysste men viste jag. Jag viste. Du viste. Du vet. Jag vet. Att evigheten är kort och livet meningslöst litet! Att det fanns någon i dej. Att jag fanns kvar i mej! Att du var vackrast i hjärtat. Att ditt hjärta brydde sej om mitt!
Den kyssen ja fick när våra läppar möter var vacker. Precis sömmen är! Och jag viste att jag betydde något för dej. Att du älskade mej!

Men det var en drömm och du finns inte, inte är, inte nu, inte än!