det rinner sakta nerför,
vakenblod

som att det vore enkelt att vara

glansfyllda nätter, ja de
med stjärnor



i natt, är månvägen som ett sjok
slöja,

över ansiktet

jag undrar sakta, om att gå längst ut vid kanten

låta svindeln trycka,
mitt blod

upp,

till vakenhet