3 januari 1960
Varit på bio på FH.
Kallt -19 grader. Inga långkalsonger.
Gränsen bland oss killar var -20 grader för att det skulle vara accepterat
med annat än kortkalsonger.
Stjärnklart och folktomt på det lilla samhället i Lappland.
Vid en gatlykta ser jag en kvinna i fyrtioårsåldern röka en cigarett.
Hon har en kort ljusgrå päls. Kvinnan hejdar mig och kommenterar kylan
och bristen på folk. Jag håller med. Snart berättar hon om sitt liv. Hon har en
tjugoårig son som spelar trumpet, men annars är helt hopplös och omogen.
- Ja du vet hur pojkar är, sa hon till mig som en jämlike. Jag var sjutton år men
det såg hon kanske inte. Kylan gjorde att vi började röra oss mot centrum.
Vi kom fram till hotellet där hon bodde över natten innan hon skulle åka vidare
med tåget norrut. Hon kom ända från Gotland. - Det blir lite ensamt på rummet, sa hon.- Du kanske vill komma in på en kopp kaffe?
- Nej tack, jag dricker inte kaffe, sa jag . Hon vinkade när hon gick in genom
entredörren och jag vandrade hem i stjärnkylan.