Vid fyrtio års ålder blev jag avförd från det militära. Jag var inte längre önskvärd som MC-ordonnans vid artilleriet. Istället skulle jag skrivas in i civilförsvaret. När jag klagade över det och sa att civilförsvaret var för gamla gubbar, fick jag veta att nu var det nya tider. Man skulle satsa på kvalitet i
stället för kvantitet och ta in yngre personal. Det lät rätt bra så jag slutade bråka. Rosersbergs Slott för tre veckors utbildning lät också bra.
Jag skulle få titeln Adjutant och bara skicka ut andra för att jobba med raserade skyddsrum och rädda folk. Utbildningen var rätt så tråkig för alla övningarna slutade på samma sätt. Vi fick slut på materiel och räddningspersonal medan bombanfallen bara ökade. Tur att det bara var på låtsas!
Något som var verkligt bra var maten. Mycket och god mat varje dag och fin matsal i Slottet.
En morgon när jag och mina kamrater skulle äta frukost satt det ett anslag på matsalsdörren där vi fick veta att matsalen var stängd för oss civilförsvarare.
Kungen skulle besöka Rosersberg i studiesyfte och också äta middag på
Slottet. Vi blev hänvisade till en matsal längre bort där dom som skulle släcka
och rädda folk i praktiken, brukade äta. Det var långt till middagstid men man ville väl förbereda sig ordentligt. Vi muttrade lite över långpromenaden men frukosten var lika god på vårt nya matställe. När vi gick tillbaka och kom till Slottet igen var vi fyra man som gick in för att se den Kungliga dukningen.
I ett mindre rum hade man förberett för kaffet. Fina koppar och fat för ganska få gäster gjorde att vi började gissa var Kungen skulle sitta. På varje plats låg en silverpappersinslagen mintchoklad på ett litet fat. Vi tog var sin chokladbit
och trodde alla fyra att vi tagit Kungens.
Jag är övertygad om att jag ätit upp Kungens chokladbit.