-Det var den sommaren Selma var sjuk , berättade mormor .
Hon tyckte det var så besynnerligt att Selma skulle gå först, hon som var yngst av de fem systrarna och bara femtio år.
Det var en vacker sommar, så som alla somrar är när vi minns dem. Kanske blev den ännu vackrare när döden kastade sina skuggor över den lilla gården..
Och Selma låg i kammaren och hade just inget annat att göra än att vara sjuk. Maken gick där tyst och lite bortkommen, hade ingen vana vid döden. Dottern gjorde så gott hon kunde för att hjälpa Selma, och dagligen kom en sjuksyster med den barmhärtiga sprutan , så fick Selma några timmars ro.
För kräftan var svår och pinade Selma illa. Det hände att hon ropade när huggen blev för svåra i den utmärglade kroppen. Då var det som alla i familjen kände smärtan, det blev nästan för tungt.
Och inte blev det bättre med ropandet, inte förrän den där märkliga dagen.
Dagen då Selma fick se Frälsaren.
Det var på förmiddagen. När dottern kom in ropade Selma till:
-Nej, gå inte där vid fönstret. Ser du inte Frälsaren? Han står ju där !
Nej, dottern såg inte Frälsaren men hon såg sin mor.
Selma var magrare än någonsin och ändå var något annorlunda . Och nu såg hon. Den plågade minen i moderns ansikte var borta. Som om någon tvättat bort lidandet och gett henne en stor glädje. Och modern ropade inte mer.
- Ja, fortsatte min mormor sin berättelse. Selma levde i fjorton dar till och Frälsaren såg hon fram till sin död. Han stod där med all sommarens härlighet därutanför och Selma kände inga smärtor längre.
Så frälste Han henne från plågorna också.