Jag spelade din rätta fästman.
Du låtsades vara en annans fästmö för att han skulle få ut ett arv.
Vi kramades på järnvägsstationen och jag sa:
- Det vet du Karin, att mitt hjärta det klappar bara för dig.
Jag var dödligt kär i dig på riktigt och fick hålla dig i mina armar.
Vilken lycka!
Du däremot hade sagt - Lars, den grobianen bryr jag mig inte om det minsta!