Mörkret har för länge sedan lagt sig. Över staden glittrar stjärnorna. Mina steg bara driver mig, mot innerstadens inre, mot ett centrum av betong. På en kullerstensgata under rödgula lyktor går en ensam liten grå figur, med långsamma tunga steg med en enda tanke, att tänka allt och inget för att få ur sig lite av den tunga drypande sorgen ur sitt hjärta.

Staden har tystnat, för länge sen en torsdagkväll, när till och med pizzerian där på hörnet har dragit för gardinerna och lamporna är släckta. Runt stan kör några bilar, några sorgliga människor, som trots vardagskvällens tröttheter och alla dessa måsten kör runt i sina bilar för att förvara nån slags optimism om morgondagens hoppfullhet och all denna lycka som alla drömmer om men som få verkligen får nåt av.

Jag vänder och går hemåt. Jag har sett allt jag ville se, staden den har somnat, med några få som ligger vakna, och jag tittar mot månen, som grinar från sitt himlasäte och påminner mig om hur liten jag faktiskt är. En man som kommer mot mig på andra sidan gatan, våra blickar möts i någon slags värme och vänskap, i förståelse för varandras anledning att gå ut mitt i natten.

Lägenheten är tyst och tom, ingen där som väntar. Lamporna är tända, för jag lämnade dem så, men ändå är det mörkt och tyst och inget finns där som kan ge nåt hopp om morgondagens lycka. Ingen där som ger mig någon värme, bara påminner mig om allt jag har förlorat, och hur lite jag vunnit, men jag orkar inte bry mig, bara lägger mig i sängen och låter tröttheten ta över mina sinnen.