Jag kunde nog stå här hela långa natten,
tyst och kall, och drypande av vatten.
Jag lär knappast få något svar ändå,
på frågan som jag står och grubblar på.
En tia för alla som har tänkt lika,
och vi skulle alla vara jävligt rika.
Frågan på livet har aldrig fått något svar.
Det lär grubblas tills ingen grubblare finns kvar.
En del säger sig veta och det kanske de gör,
men vi andra lär hålla på tills den dagen vi dör.

En lycklig person ser på livet med ljus,
gör varenda medgång till ett diskret lyckorus.
En lycklig dåre som dansar genom livet.
Det många önskar sig, det tar du för givet.
Men trots denna dårskap du har i dig,
är denna dårskap något alla önskar sig.
För hur mycket och starkt solen än ler,
är en människas leende något alla ser.
I solens sken är leendet aldrig så härligt.
Varmt och fint, strålande och ärligt.

För en sorgsen person är livet svårt.
Ljuset är svagt och att leva är hårt.
En sorgsen dåre som lider av leda.
Som hur han än försöker, inte får nån reda.
Denna dårskap vill ingen genomleva.
I den handlar allt om att överleva.
Denna börda känns så onödigt svår,
och det oftast är i regn som man fäller sin tår.
Men det är just där som ingen ser,
av alla som går i regn, syns bara de som ler.
För all del, gråt, mina kära sorgsna dårar.
Men i kaskader av regn ser man inga tårar.