När jag vaknade upp på flygplanet trodde jag först att jag drömde, men sedan kom jag ihåg det. ”Jag är äntligen på väg till England”, tänkte jag och log för mig själv. Jag såg ut genom fönstret och upptäckte att vi var på väg att landa, planet körde omkring i cirklar och bara väntade på att få plats. Jag kunde inte tänka klart, jag hade ju äntligen kommit tillbaka.

Planet landade. Jag gick genom alla gångar och säkerhetskontroller, sen tog jag mina väskor från det rullande bandet. Jag började gå mot ”Terminal 5” där jag skulle bli upphämtad. Jag var nervös, även om jag visste precis hur det skulle gå till. Jag hade ju varit i England året innan, det hade varit så roligt och jag bara längtade efter att få träffa kompisar igen.

Mitt i folkmängden såg jag en skylt som jag har på minnet mycket väl, Sidmouth. Killen som hjälpte mig rätt var Gareth, honom hade jag träffat året innan så jag mådde bra. I början kände han inte igen mig riktigt, men man förändras ju faktiskt en del på bara ett år. Vi gick mot en grupp stolar där jag fick sätta mig för att vänta, medans han sprang iväg för att plocka upp ytterligare studenter.

Till slut kom vi iväg, flera smått nervösa studenter och massa härliga ledare. Efter en 5 timmars lång bussresa var vi äntligen framme i Sidmouth, och jag var inte nervös längre. Jag kände igen gatorna och husen som om det var igår, jag vinkade till huset jag bodde i året innan och jag hoppades att det detta år skulle bli minst lika bra. Jag fick massa nya vänner på bussen, det är ju inte så lätt att vara osocial när man är flera människor i samma buss på väg till samma ställe.

För att korta ner historian lite skriver jag nu såhär: Bussen kom fram till parkeringen, vi fick träffa våra familjer, vi åkte hem till dem, visades till våra rum, somnade i djup sömn…

På lördagen åkte jag och familjen till ”The Donkey Farm” som har en väldigt mysig bakgrund, senare på förmiddagen drog vi till stranden. Vi skrattade och jag trivdes verkligen, jag kan inte beskriva i ord hur lycklig jag var. Sidmouth kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.

Vi gick till huset för att äta lunch. Sen gick jag och Flurina, min rumskompis från Liechtenstein, själva runt i staden. Jag kunde inte låta bli att berätta historierna om alla platser jag hade varit på och gått förbi året innan, men Flurina verkade ärligt tycka att det var intressant att lyssna så jag fortsatte att berätta. Vi var ute hela eftermiddagen, och sen var vi ute hela kvällen också.

Flurina hade aldrig varit i Sidmouth innan så jag fick visa vägen till ”The School Office” den första måndagen. I dörröppningen stod Aaron för att välkomna alla, han kände igen mig på en gång och gav mig en stor kram. Jag kände mig verkligen lycklig, där i Sidmouth finns min andra familj och dem kommer jag aldrig att sluta älska.

Första dagen var det mest att lära känna nya människor och att gå en rundtur i staden som jag känner igen mycket väl, men det var så himla roligt. Jag fick ännu fler kompisar och ja, det var rent ut sagt helt underbart. På kvällen var det disco på ”Carinas nightclub” och snacka om att jag dansade, precis som förra året blev jag lite hes efter discokvällarna eftersom att man måste sjunga med i låtarna och höras mest av alla. Efter discot gick jag och mina nya dansande vänner till stranden, vi blev gänget som höll ihop resten av resan också.

Nästa dag började riktiga skolan, då vi hade lektioner hela förmiddagen. Lektionerna var jätteroliga, precis som året innan. Man flummar och har det verkligen sjukt kul. Även om ni kanske har svårt att tro det, så lär man sig faktiskt otroligt mycket där. Mitt självförtroende växte, jag blev mycket bättre på att kommunicera och jag skrattade mer än jag någonsin har gjort innan.

På eftermiddagen hängde vi antingen i ”The Old Exchange” med alla coola ledare, eller så tog dem ut oss på olika äventyr. Så under de här resorna till Sidmouth har jag åkt i typ värsta branta vattenbanan, spelat squash, kört paintball, lärt mig att spela riktig golf och haft riktig engelsk BBQ(barbecue).

De följande dagarna såg väl ganska likadana ut, men ändå inte. Det som var likadant med alla dagar var att det varje dag hände något nytt, något som man för alltid kommer att minnas.

Tiden gick så fort, när jag minst anade det var det bara att packa ihop väskan och åka hem. Det är verkligen som man brukar säga; ”tiden går fort när man har roligt”. Jag grät på bussen när jag skulle hem, jag grät av lycka. Jag hade än en gång haft en underbar resa, jag ville inte därifrån. Ibland börjar jag gråta igen när jag tänker tillbaka, men då gråter jag av saknad. Min familj var verkligen jättebra, jag hoppas att jag får träffa dem igen någon gång i framtiden, kanske redan nästa år… vem vet?