I dystert mörka labyrinter,
bortom döda skogar,
fast i evig vinter;
ett gotiskt slott som tornar

upp sig i det rike
där solen står låg och röd
under den oheliga timme
då vampyren vilar död

men drömmande i sin kista
och ivrigt hungrar efter
blod som till den sista
droppen (peccavi, Pater!)

girigt slukas - rinner
ner för den käras bröst
Vampyrens åtrå brinner
då den viskar med öm röst:

"Kära barn,
du som kan dö!
Åh! Kära barn,
om jag kunde dö!

Jag tar ditt liv -
fast att jag ej vill ha
mer liv... åh! Giv
mig det jag ej vill ha!

Ditt bröst; du är så varm!
Jag är så kall, så värm mig
vid din pumpande barm
och var god och säg mig

hur är den gode Döden?
Ni förstår: för honom är jag
en pest och ej värd mödan.
Tänk er: att varenda dag,

älska någon tusenfalt, ja, kanske mer än så
trots att han hatar dig, och inte kan förmå
att ge dig någon frid. Aldrig blir det vi två -
jag och Döden - istället tar han dig:
så tag hans hand och gå."