I den tomma, kalla, evigt mörka
rymd som skiljer oss från de
andra kroppar som långsamt glider
bort från varandra, finner vi
en kosmiskt val som stilla simmar
ljudlöst, andlöst, liksom ett
spöklikt väsen; lös i form;
konturlös, färglös, ren energi:
förgänglig – anas – är snart förbi.

Och samtidigt: här är vi.

Vi som på vårt klot, vårt skepp, vårt hem;
känner värmen från solen, då den
strålar ner sitt ljus utav
vågor som reflekteras, bryts, viks av,
och kastas ut på nytt,
i annan form: förbytt,
uti rymdens mörker som
är tomt och kallt, och vari
valen simmar – försvinner i
skuggan av en måne.

Och samtidigt: här är vi.

Med vår egen måne, som ständigt vakar
då vi sover, drömmer och
andas tungt och djupt, fria från
det hav av kval som är en molnfri natt
då rymdens mörker gapar kallt
och varuti en kosmisk val
simmar stilla – men simmar vart?
Vart simmar den? Har den ett mål?
Eller är den en mållös? Den försvinner
och lämnar ej ett spår.

Och så passerar tiden.