Så ligger ni där under täcket.
Anfådda, svettiga, tilltufsade och bara så jävla, jävla lyckliga. Varma och sköna och mysiga och smått höga på all endorfin.
Hans bröstkorg skyddar din rygg.
Hans läppar masserar din hals.
Hans händer urforskar inte (nej, det har de gjort så många gånger tidigare - de vet precis hur du känns), utan ligger vilandes på sin favoritplats, din midja, som för att ge hans läppar all fokus.
Hans röst, som låga viskningar i ditt öra. Komplimanger, kärleksförklaringar.
Och den där känslan av att vara det viktigaste som finns i hans värld, att betyda mest. Och du blundar, ler och tänker att snällasnälla, sluta inte. Sluta aldrig..

..när smekningarna plötsligt upphör, och både yttre och inre värme tas ifrån dig
när han reser sig upp


och frågar om du möjligtvis har en tändare.


Och nej, du ler inte när han skrattar till och säger:

Är det inte ironiskt att det, när man är mitt i ett av livets bästa ögonblick, kan kännas så bra att få suga lite på döden?