Mina tonår var ett helvete
och jag pratar inte om
tonårsångest, dålig självbild
och sexuell frustration
utan om en rent fysiskt helvete
som jag försökte förneka
och sedan förtränga
så de fyra åren
är en glömd period,
en del av mitt liv
som inte existerar,
ett svart hål
Det började när jag var tretton
och blev förflyttad
till en annan skola,
en stor, ful röd tegelbyggnad
Som om Gud lekt med Lego
men sedan tröttnat
och glömt bort skiten
Jag brukade stryka omkring
i skolkorridorerna
som en osalig ande,
som en skugga på väggen
Och jag var ett tacksamt offer,
jag var en av dem
man kunde jaga,
jag gjorde inte ens motstånd
Och det var några idioter
i min parallellklass som såg det,
som gjorde mig till måltavla
Det började med små kommentarer,
klassiska enkla tjuvtricks
som långsamt blev allt värre
för att trycka ner
en annan människa
Och jag sög åt mig allt,
jag tog alla förolämpningar
och band dem
om min egen rygg
Till slut
började jag hitta på ursäkter
för att slippa vara med dem,
jag simulerade sjukdomar
som gav mig
huvudvärk och illamående
Men jag fick tabletter
och återvände till min plats
Och jag blev deprimerad,
jag kunde gråta i timmar
mot min kudde,
torka tårarna och går ner
och äta middag,
gå upp och gråta lite till
Jag försökte ta livet av mig
som fjortonårig
men misslyckades
eftersom jag var så psykiskt svag
Det blev något bättre
i början av nian
för idioterna gick med en annan klass
men de skicka ut en medhjälpare
som strök fram i korridorerna
ett par meter efter mig
En dag sparkade han mig i ryggen
med stålklädda kängor
och sedan sparkade han mig
två gånger i huvudet
när jag låg på golvet
Han blev utkastad ur skolan
och jag blev rädd,
jag blev fysiskt skräckslagen
att gå i korridorerna
Jag bara längtade
på att skoldagen skulle ta slut
så jag fick åka hem
och gråta för mig själv
Sedan började gymnasiet
och det blev ännu värre
Jag blev totalt utfryst,
jag blev utsatt
för en allt stegrande
psykisk mobbning
När jag kom i korridoren
tystnade folk,
när jag gick
pekade de finger och skrattade
Folk klistrade lappar på mitt skåp,
folk gav mig meddelanden i matkön,
folk spred rykten,
folk stal min mattböcker
när de kom på att jag gillar matte
Men jag hade slutat bry mig,
jag var bara ett tomt skal,
jag var en tänkande robot
Det var ju precis som vanligt,
det var ju bara en ny dag
i helvetets femte krets
Så folk tog till
mer drastiska metoder,
de började med fysisk misshandel
Ganska lätt i början,
knuffar, krokben, dörrar i ansiktet
och det kändes som en befrielse,
det kändes ju i alla fall något
Det kulminerade en dag
när en totalt okänd
slog ner mig vid mitt skåp
Då gick jag hem
och grät öppet inför min mor
Sedan försökte jag
ta livet av mig
två gånger till
Det skulle vara bättre
om jag inte fanns,
alla skulle vara mycket gladare
utan mig,
allt skulle vara mycket bättre
om jag dog
Men jag blev räddad
av en ängel
Första gången
drog hon upp mig,
andra gången sa hon:
Det här är inte okej, Erik,
det här är inte okej
Hon räddade mig
från helvetet,
hon räddade mig
från all svartsyn,
hon räddade mig
från en alltför tidig död,
hon räddade mig
från alla idioter
Utan henne
skulle jag inte stå här,
utan henne
skulle jag bara vara tårar
över en grav,
utan hennen
skulle jag bara vara ett streck
i statistiken,
utan henne
skulle jag inte vara någonting