Den bleka smärtan som stiger i mitt bröst omfamnar alla mina tankar och leder dom dit, dit dom inte borde gå, dit jag inte vill att dom ska gå..
men ändå, så kan jag inte annat än att le åt det som tagits fram ur den lilla kolbit jag förmodligen har till hjärta.
dom virvlar runt i en stund, växande i mängd och massa, och sen. sen kollapsar min sinnesvägg i overkliga bitar och jag skriker... länge och högt, tills jag inte skriker längre, tills jag inte klarar av någonting längre...