Kollar ut i natthimmelen, dom små prickarna av ljus som penetrerar den djupa avgrund av mörker som är vår natt, en stjärna faller ur himmelens mörker, ner i någon obeskrivlig oändlighet av vintergatans minne.
Den korta kollapsen av ett så starkt ljus, får mig att inse likheten med livet och stjärnorna, hur enkelt något försvinner, och hur starkt något kan brinna i ens minne.
Jag försöker, så som himmelen, släppa mina problem ner i mörkret, men accepteras inte av kosmos.
Ensam flyger min tanke runt, ensam och lidande, saknande minnen av den, saknande vård av dom känslor som döljer sig där i, saknande dom andra minnen som fullgjorde det.
Tillslut slits den itu av ensamhet och lidande, fragmentet flyter kvar, väntandes på en sekund av ihågkommelse då den kan få skina...