Jag var på repövning vid Artilleriets skjutfält Grytan utanför Östersund.
Mängder av snö föll, men befälen sa att vi Mc-ordonnanser var gnälliga och att snön snart skulle smälta bort. Inga Mc- skidor delades ut, så vi sladdade
omkring i djupsnön under tre veckor. Eftersom jag inte körde så fort som en del andra, trodde översten att det var säkrare att åka med mig. Jag fick alltså skjutsa honom varje gång han behövde åka Mc.
En eftermiddag åkte vi till ett område där det skulle övningsskjutas med 15,5 centimeters kanoner nästa morgon. Översten och andra officerare planerade för övningen till sent på kvällen. För att vara på plats när övningen började
skulle översten övernatta i en liten stuga med sin adjutant och mig.
Stugan hade en smal säng för översten , adjutanten lade sovsäcken på bordet
och jag lade mig över några stolar. Översten och hans adjutant klädde av sig medan jag som inte var förberedd på någon övernattning tänkte ligga i min fårskinnsoverall. När jag såg officerarnas vita långkalsonger helt lika dem jag, Mc-ordonnansen hade, kunde jag inte låta bli att skämta lite med översten.
- Kan jag få berätta det här för mina eventuella barnbarn, hur jämlika vi är i försvaret, när översten och jag har likadana kalsonger?- Klart att du får göra det , sa han med ett glatt leende.
Jag lyckades sova lite, korta stunder och var glad när jag fick lämna de hårda stolarna. Jämlikheten höll att bli för stor den dagen, översten och jag kunde ha hamnat på samma ställe för evigt.
Övningen började och flera officerare stod tillsammans med översten och studerade hur granaterna slog ned en kilometer ifrån oss. Det skulle vara övningsammunition, men när de 15,5 cm grova granaterna exploderade vid
roten av en stor tall flög tallen rakt upp många meter. Kanonerna stod långt ifrån oss så vi hörde mest när granaterna borrade sig sig fram i luften högt ovanför våra huvuden. Det var ett vibrerande vinande ljud som inte lät så farligt. Gång på gång gick granater över oss och befälen skickade rapporter till
avfyrningsplatsen om hur träffarna var. Men så hörde vi ett nytt ljud, som jag bara hört på krigsfilmer. Ett fruktansvärt tjutande kom rakt ned mot oss observatörer, det kom närmare och närmare och blev till slut helt outhärdligt.
Jag blev alldeles paralyserad och visste inte vad jag skulle göra.
-Skydd! skrek en officerare och alla kastade sig till marken. Alla utom jag, jag vred ansiktet bort från ljudet och höll handen för ansiktet. Granaten slog ned
nära oss och grus och snö sprutade över oss alla. Ingen fick mer än blåmärken av småsten och grus därför att granaten slog ned på baksidan av en liten kulle. Men kullen låg bara 33 steg ifrån närmaste man, så vi måste ha haft änglavakt som klarade oss så bra. Efter första chocken blev det ett fruktansvärt skällande på kanonbefälet. Telefonerna gick varma ett bra tag och vi fick snart veta vad som hänt. En laddare hade räknat fel på krutpåsarna
så att granaten bara nådde fram till oss. Efter övningen var det skönt att bara riskera dikeskörning i snömodden.