Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Men det tog tid

Jag. Gunnar. En man. Jag har överlevt och kvar är en man. Länge, alldeles för länge, levde jag oskuldsfullt och ansvarslöst. Konsumerade och levde för dagen. Bekvämt, aningslöst och bekymmersfritt. Tills solen en dag doldes av moln. Men det tog tid. Jag antar att jag var lycklig fram till dess. Men det visste jag inte att uppskatta förrän senare. Långt senare. Det jag trodde var livet såg ut att sträcka sig rakt fram mot horisonten. Utan ände. Längs en väg med skyltar som ”Det ordnar sig”, ”Nån gång” och ”Köp 3 betala för 2” Sedan kom kärleken. Kvinnan. Vi fick barn. Sedan ett till. Det var bra. Men det var inte samma sak. Skyltarna stod kvar utmed vägen, men ändrade långsamt innebörd. Krav. Förväntningar. Drömmar. Besvikelser föddes här och där. Jag som trodde. Jag som ville. Jag som hade tänkt... Efter några år fann jag mig plötsligt ersatt. Ersatt? Brädad! Utmanövrerad. Kasserad. Ratad. Defekt! Jag flyttade hem till mamma. Till mamma! Ja. Till mamma. Gråt. Förtvivlan. Starta eget. Starta eget liv på nytt. Igen. Men hur? Men det tog tid. Tills solen en dag åter strålade. Jag blev bländad. Blundade. Andades lugnt och kände mig ändå tom. Tom, men ändå hungrig. Hungrig på det där som jag visste var mitt. Det jag hade rätt till på något förbestämt sätt. Mitt, för jag var värd det. Jag trodde det. Jag kände det. Men tomheten gick inte över. Det tog tid. Jag tror jag växte. Jo, det gjorde jag. Det kändes som om jag så småningom blev längre. Så jag kunde se mig själv. Överblicka mig själv. Se mina fötter. Vart de var på väg. Ett perspektiv alltså. Ja, så var det. Tidigare hade jag inte reflekterat. Inte ens över min egen spegelbild, min person. Nu såg jag till och med min egen skugga. När solen åter sken. Livet började åter sträcka ut sig. Mot horisonten. Men inte ända fram. En bit. Åtminstone en bit på vägen. Skyltarna längs vägen bar nu andra budskap. Budskap som ”Ta en dag i taget”, ”Det viktigaste är att må bra” och ”Det finns viktigare saker än pengar”. En dag snubblade jag över kärleken igen. Jag bara föll. Och föll. Jag var inte beredd. Jo, jag var beredd. Jag missade inte. Tog emot och grät. Och skrattade. Men det tog tid. Och det tog slut. Nu är jag här. Nu älskar jag dig, Sandra. Nu är jag en annan än i början. Allt som gått emot mig har gjort mig till man. All kärlek du ger mig gör det möjligt att älska. Igen. Jag gråter. Att det är möjligt. Att det händer. Men det har tagit tid. Tid utan ände, kändes det. Nu finns inte tiden. Tiden är lång och uttänjd. Tiden försvinner när du rör vid mig. När jag faller. Och faller. Och jag är beredd. Beredd att landa. Men inte nu. Jag vill falla med dig. En stund till. Låt det ta tid.




Prosa av Gunnar Ideström
Läst 491 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2010-11-09 22:25



Bookmark and Share


    Sefarge VIP

Ingenting kommer
På en gång
Allting tar tid på sig
För att bli någonting
Och sedan försvinna

Insiktsfullt skriftat
Tack!
:)
2017-01-17

    Sefarge VIP

Ingenting kommer
På en gång
Allting tar tid på sig
För att bli någonting
Och sedan försvinna

Insiktsfullt skriftat
Tack!
:)
2017-01-17

  Annika Persson
Kärlekens lindrande kraft
att stå någon nära och få
en annans närhet är det vackraste.
2012-11-23

  Shahla Haghi
Tack för att du litar på oss läsare. VISST MAN VÄXER MED LIVET.
2011-10-04

  Songbird VIP
Ja, tid Tid att andas och förstå, tid att chansa för att må.
Så vackert och ärligt skriftat om delar av ditt liv. Precis så!
All kärlek du ger mig gör det möjligt att älska! Vilka ord..
Tack för fin läsning Gunnar!:)
2011-08-19
  > Nästa text
< Föregående

Gunnar Ideström
Gunnar Ideström