14 december, rätt kallt och grått.

Smutsig snö ramade in trottoarerna.

Jag gick sakta fram genom den gamla staden på väg mot den grå

slottsliknande byggnad som var mitt andra hem. Seminariet låg inte långt

från det ruffiga hus där jag bodde, så därför gick jag ofta till skolan påfritiden.

 I min lilla, kalla lägenhet saknade jag bl.a TV, och vid behov fick jag gå ned

på gården in i ett mörkt, illaluktande, iskallt litet hus.Detta eländiga hus

besökte jag endast en gång. Lägenheten var på ett rum och kök, men relativt

rymlig. Två personer kunde ha fått plats där. När jag hyrde den var vi två som

skulle bo där, men bara jag flyttade in. Jag kände mig mycket ensam och var

ofta deprimerad. Ibland blev jag ursinnig när jag tänkte på att jag blivit utbytt

mot en annan. Nästan en termin hade gått och det var snart jullov. Jag trivdes

rätt bra med skolan och mina klasskamrater. Det fanns flera 

småskollärarlinjer med uteslutande kvinnliga elever, så flicköverskottet var

stort. Ändå fanns det ingen flicka för mig. Jag gick ut och dansade ett par

gånger i veckan , men det var inte speciellt  givande. Kvällarna slutade oftast i

dyster sinnesstämning. Den här lördagskvällen skulle jag till folkparken och

se hur det var där. Först tänkte jag gå in på Sem. Jag klampade på uppför de

breda marmortrapporna. Inte en människa syntes till och inte ett ljud hördes

utom mina ekande steg. Högst upp i den gamla byggnaden fanns små

spelhytter för den som ville träna på piano eller orgel. Jag gick in i en hytt och

satte mig på stolen framför pianot. Fundersamt slog jag ned några tangenter.

Det lät illa!- Jag blir nog ingen stor pianist, men det vill jag inte heller, tänkte

jag. Sanningen att säga tränade jag minimalt, och om jag hade sluppit

spelträningen hade jag blivit överlycklig. När jag satt där i mina tankar

öppnades plötsligt dörren till det lilla rummet. - Åh, förlåt var det upptaget!

sa en mörk, söt flicka och stängde hastigt dörren. Jag flög upp och hejdade

henne ute i den dunkla korridoren.- Du får så gärna spela, jag satt bara och

lekte med tangenterna.- Menar du det? sa hon tveksamt. - Visst, kom in bara.

Med ett tacksamt leende gick hon fram till instrumentet och började öva på

sin spelläxa. Jag satte mig bredvid och lyssnade intresserat. Mest intresserad

var jag förstås av pianisten. Hon var brunögd och svarthårig, såg spännande

sydländsk ut. Figuren var det inte heller något fel på. - Henne måste jag bli

bekant med, tänkte jag, men hur? Med en pampig avslutning var övningen

klar, och jag hade inte kommit på något sätt att hålla henne kvar.- Nej , nu

måste jag kila, förresten har jag ju inte sagt vad jag heter, jag heter Margit.

 Det gick undan, jag hann knappt säga- Lars, förrän hon stod vid dörren.

 Då såg jag vad hon hade i handen. En bastkorg, och ur den stack det upp en

 tidning.- Nej men har du 91:an med dig utan att säga något! Den kunde jag

väl ha fått läsa! Jag får väl följa med dig hem och läsa den där i stället? Häpen

hörde jag  henne svara- Det kan du väl få om du vill, det blir skönt att få

sällskap genom den mörka parken här ovanför. - Kan det gå så här lätt?

frågade jag mig själv  när vi tillsammans gick ut i mörkret. Jag tyckte jag såg

en stjärna blinka åt mig, och det var inte längre kallt. När vi hunnit några

hundra meter avbröts mina tankar.- Ja, jag bor förstås inte ensam, jag har en

kamrat som väntar på mig. -Vad sjutton säger hon! tänkte jag, men repliken

blev i stället - Nej men vad kul, då blir det ju dubbelt så trevligt!

- Inga fantasier i onödan din idiot, ta det lugnt, läs tidningen, gå och dansa

och glöm det här! Mycket mer hann jag inte tänka förrän vi var framme.

 Ett äldre snötyngt hus på två våningar, en gubbe och en gumma bakom

varsin gardin. En trappa upp, och så öppnade Margit dörren. Dörren

öppnades och där stod vi, Hon med papiljotter i håret och jag med mössan i

handen. Ögonblicket efter var hårrullar och flicka försvunna bakom ett

böljande draperi. - Nej ,men stig in, sa Margit - det där var min kompis Lis,

hon blev tydligen lite överraskad. Omtumlad klev jag in i rummet. Jag såg

bara ett nytt par bruna ögon framför mig. Ansiktet var rätt smalt hann jag se

, håret på spolarna lika mörkt som Margits.Men det var något annat också,

något obestämt, mystiskt, fascinerande. Jag bara kände- nu har det hänt, nu

är du fast, du slipper inte inte undan. Margit kokade kaffe i det rymliga köket,

medan jag väntade i vardagsrummet. Flickorna hyrde lägenheten möblerad,

så jag satt i värdens gamla soffa medan nya tankar körde kors och tvärs i mitt

arma huvud. Lis dök upp samtidigt med kaffet, och nu var jag glad över alla

bullarna. När jag tuggade kunde ingen begära att jag skulle säga så mycket,

och jag höll faktiskt på att få tunghäfta.Lis däremot verkade inte besvärad, nu

när håret lockade sig som det skulle, så snart pratade vi ivrigt om allt och

ingenting. Det gör vi fortfarande efter alla dessa år.