Det var en tidig morgon i juli. Över de nybärgade höängarna sprang en gammal räv. Han var på väg mot bondgården för han visste att där fanns några hönor i en nätbur. Och han var hungrig. Det var länge sedan han fick sig ett riktigt skrovmål. En svartfläckig katta som satt och vaktade vid ett sorkhål sprang förskräckt iväg, men den gamle räven orkade inte längre jaga ett byte. Men en höna skulle han nog klara.
Den unga kvinnan satt på sängkanten och ammade sin lille son. Hon hade öppnat fönstret för att släppa in morgonens friskhet , och den välkända doften från den gamla schersminen drog in i rummet. Den busken hade varit hennes mormors stolthet. Det var alldeles tyst , det enda som hördes var det belåtna kluckandet från den lille pojken vid hennes bröst. Hon visste att om några timmar skulle huset börja leva och vardagens id ta sin början, men ännu sov alla.
Tystnaden var hennes.
Bredvid det stora huset låg en låg liten stuga där sommargästerna bodde. Sommargäster var som svalor. De kom och de for. De svärmade i skymningen, kvällarna var deras tid. Nu bodde där en liten familj. Mannen stod vid fönstret och såg ut över markerna. Kanske kunde han inte sova. Kanske hade han bara varit ute ett litet ärende och fann morgonen vacker.
Borta mot kohagen såg han en räv komma springande.
Nu tog sig räven in i trädgården och tassade fram mot nätburen. Hönorna flaxade förskräckt och for kacklande runt varandra och innan de hann fatta det var buren vält och räven fick fatt i en av dem och sprang iväg så fort han orkade.
Kvinnan hörde det hemska oväsendet och förstod med ens vad som stod på. Räven var en gammal fiende och hönsens liv osäkert. Raskt lade hon den lilla pojken i sin vagga och rusade skrikande ut nedför verandatrappan., genom hålet i häcken och förbi sommarstugan, rakt efter räven.
Mannen i sommarstugan stod fortfarande kvar vid fönstret och nu hade han öppnat det.Han hörde först det fasliga ropandet och sedan såg han räven komma springande och sedan den unga kvinnan. Hon hade på sig ett rosa nattlinne med vita blommor, hellångt och stort nog att vara två i. Att hon inte snubblade! Det såg ut som om hon flög fram efter räven.
Och räven sprang så fort han kunde, men det var inte lätt med hönskroppen dunsande mot bröstkorgen. Och så det förfärliga skriket. Och det där förfärliga som kom efter honom. Var det verkligen en människa? I sin förtvivlan släppte han hönan och så kunde han fly undan snabbare.
Den lilla hönan kunde knappt resa sig, verkade helt förvirrad efter alla strapatser. Morgonen kunde ha börjat bättre. Så kvinnan tog upp den lilla brunspräckliga hönan och bar den i famnen, tryckt mot det rosa nattlinnet .
Borta vid rävgrytet tog sig räven snabbt in och somnade av trötthet. Också för honom kunde dagen börjat bättre. Och han var fortfarande hungrig.
Och medan familjen i sommarstugan satte på morgonkaffet , så släppte den unga kvinnan in hönan i sin bur och gick sedan tillbaka till den lille som sov i sin vagga.
Morgonen var hennes.