Jag går på vägen
in i dimman
där vägen verkar sluta.
I dimman
är jag lika förlorad
som jag är i min själ.

Så är mitt liv
utan chans
att komma ut
ur min dimma.

På vägen
kan dimman lätta
när går vidare.
Varför kan inte
dimman lätta
lika lätt i min själ?