Våldet…

Jag sluter ögonen och känner hur smärtan i bakhuvudet sprider sig ner i nacken, jag hör mantrat repeteras utan att jag visar att ja hör. I mitt minne försöker jag förstå om smärtan är värst eller om det e den totala underkastelsen, kränkningen och maktlösheten. Man är som i en bubbla. Man stänger av och låter det som pågår fortsätta i hopp om att det ska sluta och att man ska kunna bryta sig fri. Varför… Varför går man inte bara… Orken är slut. Förödmjukelsen e total. Den lilla självkänsla som fans är borta och man helt och hållet i någon annans våld. Dessa människor har ingen empati eller känsla, de njuter av att kränka och slå, de njuter av att se livet sakta försvinna i sitt offers ögon. Jag öppnar ögonen och känner hur det svider, tårarna forsar fram utan hejd. Jag ringer en vän eller två, jag vet att de finns där för mig och jag vet att de bryr sig, men jag känner mig mer ensam en någonsin. Jag vill bli älskad på riktigt.. Jag tittar på mina barn och känner en värme spridas, dessa underbara varelser har kommit in i mitt liv och älskar mig förbehållningslöst. Vad mer kan man begära, vad mer kan man önska. Det är den lilla lyckan som blir så stor och i dom stunderna kan jag känna mig som den lyckligaste människan på jorden trots stormen som pågår runt om.