Iskylan blåser förbi,

sakta men säkert lämnar den,

bleka stela ansikten,

krampaktiga händer,

förstelnade känslor.

Vantro, misstro

från alla håll

tar över, lägger sig

som en hinna av nysnö

över de stela

krampaktiga siluetterna

vars verklighetsbild

så hastigt ryckts ifrån dem.

En verklighet så falsk

att det räckte med

några väl valda ord,

för att krossa oskulden

och ge en hård,

brutal bild av de närmaste,

en förfulad, föräcklad och hatisk bild.

Gråter igen.

Vem bestämmer vad som är fult?

Vad är det som styr känslorna kring synen på sexualiteten?