Medan hon pustade ut efter sin språngmarsch granskade hon figuren som stod framför henne. Det var en ovanligt liten gubbe. Han var bara någon centimeter längre än henne själv. Ett grått yvigt skägg prydde hans lilla haka, och under buskiga ögonbryn tittade två stora blå ögon på henne, dock lite matta, så som de gärna blir på människor som kommer upp i åren. Hans kläder var röda och grå, alla plagg vävda i mjuk ull, en spetsig hätta prydde huvudet och händerna värmdes av stickade grå vantar med röda tofsar vid mudden. Själv måste hon se hemsk ut, tänkte hon. Men det kändes som att det inte riktigt spelade någon roll, han verkade inte vara en sådan som var särskilt förnäm och petnoga.
– Du ser hemskt kall ut, lilla vän, sa gubben med dov skrovlig röst, men han lät väldigt klok och snäll.
– Jag är hemskt kall, farbror. Hon såg på den lille gubben med en liksom ursäktande blick.
– Vad säger du om att följa med mig in i stugan och värma dig lite? sa gubben och log åt hennes underkastade ögon.
– Åh, hemskt gärna, om det inte är något besvär, sa flickan med tacksam iver.
– Besvär? Jag ser inget besvär i att få lite sällskap, det är ju inte varje dag man stöter på folk här ute i skogen, log gubben brett, och började leda henne mot sin stuga. Runt om dem stod lite andra hus, som flickan gissade var visthusbod, verkstad och andra liknande byggnader. Hon såg även en länga hus som såg ut som djurbodar av olika slag. Stugan såg varm och inbjudande ut. I fönstren lyste små fotogenlampor och det såg ut som att det hängde linnegardiner där. Ytterdörren var ganska liten, men den passade de små människorna bra. De klev in i en liten men väl ombonad hall. Mitt på golvet låg en mossgrön trasmatta, och där fanns, förutom andra småmöbler, en stor vacker garderob med snidade fötter och nyckellås. Det räckte med en hastig anblick av hallen för att hon skulle känna att det var ett fruktansvärt mysigt och hemtrevligt hus hon hade kommit till.
– Säg mig, lilla vän. Vad heter du? sa gubben medan han hängde av sig sin ytterkappa.
– Jag heter Åsa. Vad heter farbror själv?
– Kalla mig du bara ”farbror”, sa gubben och log brett. Åsa förstod inte riktigt varför han inte ville säga sitt namn. Kanske hade han inget? Nåja, det kunde göra det samma. Hon kallade honom gärna för farbror, för det var ungefär så han såg ut att kallas. Han visade henne runt lite grann i stugan, och hon fick en härlig varm känsla i magen. Allt var inrett i trä, det mesta såg ut att vara självbyggt. Alla textilier var av linne eller ull (Åsa gissade därigenom att han hade får i djurboden) och färgerna var för det mesta grått, brunaktigt, mossgrönt eller rött. Hon såg ett och annat inslag av blått, men de var få. I köket hängde hålbröd på en pinne i taket, och på ett vitrinskåp stod några kakburkar och en kruka med granris. Allt var pyntat inför jul, med granris, stora pepparkakor upphängda i fönstret, grön lummer och en massa annat som hörde julen till. Dessutom sprakade det hemtrevligt från kakelugnen. Han bjöd henne att sitta ner i vardagsrummet, varthelst hon kände för att sitta. Framför den öppna spisen, där en varm brasa sprakade, låg ett fårskinn. Platsen såg mycket inbjudande ut, och Åsa satte sig på knä vid brasan på skinnet, och kände hur varje led i hennes kropp tinade upp. Hon satt där en stund i värmen, och glömde för en stund bort sin värd. Hon blev dock snart påmind när gubben återigen kom in i rummet bärandes på en bricka. Han hade med sig varm enbärsdryck, pepparkakor och en skål med hasselnötter. Hon tog tacksamt emot koppen med drycken och efter att ha tagit en klunk av den tog hon en pepparkaka. Den doftade härligt och den var sådär lagom knaprig, precis som en gammaldags pepparkaka ska vara.