Mina bodygardsPresidenter, kungar och filmstjärnor har alla bodygards som vaktar deras värdefulla kroppar. Även maffiabossar och vanliga hederliga (?) miljardärer avlönar specialutbildade, vapenförsedda tuffa vakter. Själv har jag sällan utsatts för hot om våld, men det har förekommit. Främst när jag var yngre och ännu snyggare. Då kunde jag uppfattas som ett hot av normalsnygga killar. De förstod ju att jag lätt kunde överta deras flickvänner om lusten föll på. Och det gjorde den ibland. En sommarkväll hade jag en trevlig tjej med mig i bilen och vi åkte till ett dansställe utanför samhället. Det spelades mest gammal hederlig Rock men vi norrlänningar dansade bara foxtrot ändå. Man får skynda sig som sjutton, men får man inte hålla i flickan är det ingen mening att dansa. Det tycker jag fortfarande. Kvällens flicka försäkrade att hon var fri, ledig och villig att dansa med mig hela kvällen. Villig var hon men inte fri, visade det sig. Under pausen dök en stor, ful och full och ursinnig kille på mig. - Du ska ge fan i min tjej, väste han så att snuset sprutade i mitt ansikte. Han lyssnade inte på mina förklaringar, utan avslutade med löftet om att efter dansen skulle det inte vara mycket kvar av mig. I alla fall inte av mitt vackra ansikte. Jag som aldrig slagits på allvar funderade över hur jag skulle klara av den arga pojkvännen och hans 2-3 kompisar. Bekymrad berättade jag om mitt problem för min yngre bror som råkade vara på dansen. Han är mycket tuffare än jag. - Oroa dig inte Storebror, det här fixar jag, sa han. Jag såg det inte själv, men fick höra att min bror gick fram till den arga killen och sa- Jag har hört att du ska spöa min brorsa, men ge fan i det! Och så slog han ned killen med ett slag. När jag och den lögnaktiga flickan gick till bilen för fortsatt samvaro var det ingen som hindrade oss. Efter den kvällen kallade jag ibland min bror för min egen bodygard eller lilltorpeden. Här har jag bara nämnt en bodygard, men jag hade en till, en riktigt farlig kille. Han jobbade också ideellt, för pengar hade jag ont om. När jag trodde att det gällde livet så sa jag bara till den hotfulla killen - Du ska veta att Kankas och jag är kompisar. Det räckte för en ängslig ursäkt och ett snabbt avlägsnande av busen.
Prosa
av
Lars Svedin
Läst 167 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2010-11-24 17:29 |
Nästa text
Föregående
Lars Svedin |