Jag har inte sagt upp mig. Jag har inte slagit någon på käften. Jag har inte moonat på personalfesten. Nej, jag har gjort något mycket värre. Något som få människor förstår.
Jag har nämligen sålt min bil. Och inte tänkt ersätta den med någon ny. Helt enkelt för att jag skulle använda den så lite.

De flesta reagerar med något tomt och oförstående i blicken. Så som man kanske ser ut vid beskedet att man fått en könssjukdom eller liknande. Chockreaktionerna skulle bli mer begripliga om det nu var så att jag bodde på landet långt in i granskogen, utan bussförbindelser och drev en egen transportfirma. Men jag bor centralt, åker tåg till jobbet och äger en cykel på vilken det går att forsla det mesta. På mig går det ingen nöd. Jag kan t.o.m. köra min dotter på cykeln. Hon är det enda barnet på sitt dagis som blir lämnat och hämtat med cykel. Ja, ni läste rätt.

Då kommer vi till pudelns kärna. Svensken är heligt lierad med sin bil. Svensken och hans bil är ett oskiljaktigt par. Det finns ingenstans svensken känner sig mäktigare, tryggare och friare än i sin bil. Kunde han, så skulle han inte bara köra bilen till jobbet, utan gärna genom väggen ända fram till skrivbordet. Gå eller cykla kan medföra risker: man kan råka få motion, bli våt av det otäcka regnet, slösa dyrbar tid, behöva planera eller bli svettig. De som bor på vischan har inget val, de bor mer i sina bilar än i sina hus när det ska skjutsas till träningar. Det får de gärna fortsätta med. Men jag pratar om dem som faktiskt har ett val.

Svensken och hans bil. En helig allians. Så svår att bryta. Och att vara utan bil är synonymt med naken, utlämnad och ofri. Märkligt, för aldrig har jag varit så fri som nu. Så mycket cash som bilen slukade hade jag varit på Bahamas och druckit drinkar nu för de pengarna. Och när det uppstår transportproblem på jobbet behöver jag bara skylla på att jag inte har någon bil. Perfekt!

Det går tåg och bussar också. Som det mest sitter kvinnor i av någon anledning. (Kanske är det den maskuline svensken som är lierad med sin bil, vad vet jag?) Människor undrar om det inte är jobbigt att åka kollektivt med andra människor. Är det inte skönare att åka bil? Är de dumma i huvudet eller? I vilken bil kan man sitta och läsa tidningen och äta samtidigt som man lyssnar på musik eller kanske träffar lite nya spännande personer? Jag har träffat nya vänner på tåget. Det hade aldrig hänt ensam sittandes i en Volvo 240. Okej, du blir utlämnad åt SJ:s service, that’s life! Livet är för dyrbart för att man ska stressa upp sig. Vilket man lättare gör i en bilkö.

Den som vill kalla mig cykelfascist och ekonörd får väl göra det. Men det som driver mina tankar är alla människor som blivit så slappa, bekväma och passiva. Som tar bilen till ICA fem hundra meter från hemmet. Att inte se att allt hänger ihop. Att vara en bra förebild för barnen till exempel. En betydande del av barnen i Sverige idag har överviktsproblem. Och äpplet brukar inte ramla långt från trädet. Det skylls på ”livspussel” och ”tidsbrist”, men alla har fått 24 timmar om dygnet av Herren.

Det finns ingen ursäkt. Man får tänka om. För tänka – det är gratis.