Svart som stenen, på mitt finger

lyser stigen framför mig

sorgen, splittrar

men valen är enkla -

utanförskapets stig är min

alltid varit det!

Och jag förstår att Ni inte är

mogna den vandringen än! 

En dag kommer ni förstå

att allt jag gjort är för Er

för kärleken till Oss.

Och jag känner styrkan i Er,

den styrkan som burit

och kommer bära er

i fortsättningen.

Ni är starka, som solar,

kloka, oförutsägbara

underbara ungar!

Du min förstfödda

underbara sjuttonåring

som ger mig daglig

dos av glädje och 

sanningar! Så stark

så tuff, så vacker!

Din klokhet, kaxighet

kommer bära dig

genom livet - och glöm

aldrig mina ständiga

förmanigar!

Låt aldrig någon

göra dig illa!

Du min mellantös,

så söt, underbart vacker,

orolig själ,

alltid kliat i fötterna på dig,

av hunger efter livet!

Alltid tagit för dig,

streetsmart som få!

FixarSessan - jag ler åt allt - men

får skälla mig fördärvad över

dina bravader! Nu snart  sexton

och vill ut! Skall jag våga låta dig flyga?

Min pojke. Min lille mirakelpojke.

Alltid så nära. Alltid så leende, Kramig.

Så full av förståelese,  empati!

Elva år, ståtlig grabb, med smilgropar

som får flickorna att drömma!

Din börda är övermäktig, 

din sorg, ditt utanförskap -

tårarna rinner på mig nu!

Hur skall du klara dig?

Men jag tror på Dig,

ditt Beskydd

och din Framtid!