När jag var liten, var jag väldigt rädd för atombomben. Jag är uppväxt i skuggan av det kalla kriget och blev medveten om kärnvapenhotet väldigt tidigt i livet, och kanske fick jag inte heller någon bra förklaring på vad man egentligen skulle ha alla dessa atombomber till, fast vem klarar egentligen av att förklara för ett barn att det är nödvändigt att ha ett nära nog oräkneligt antal  kärnvapenmissiler för att världen ska fungera? Och vilket barn köper ett sådant budskap?
På kvällarna byggde jag  försvar i sängen, med kuddar och täcken  för det enda jag kunde tänka på om kvällarna var atombomben.
Bomben som kunde radera ut hela jorden, det kändes hemskt. Jag hade svårt att förstå varför man byggde så många bomber att man skulle kunna spränga planeten flera gånger om. Jag bad till Gud och frågade men han hade heller inget svar. Ibland grät jag tyst. Jag var rädd. Jag ville inte sprängas i bitar eller brinna upp och bli till en förkolnad och förvriden rest av en människa. Jag var säker på att det skulle göra fruktansvärt ont att dö, särskilt på det vidriga viset. Jag ville ju leva.
 Jag hade sett bilderna från Hiroshima på teve. Men jag vågade aldrig dela min rädsla med någon, för ingen annan verkade rädd, i alla fall ingen vuxen.
 Jag funderade mycket på hur jag skulle kunna skydda mig och min familj om en atombomb sprängdes i närheten och radioaktiv strålning skulle sprida sig över landet, hur vi skulle kunna komma undan, slippa dö av tryckvågen eller kanske av inre blödningar med otäck hosta och blod i mungipan, men jag kom aldrig på någon lösning.

En natt vaknade jag av en jätteskräll , ett dån eller åtminstone ett stort muller. Det lät som en jätte-explosion, i mina öron i alla fall, och jag blev så jävla rädd för jag var övertygad om att tredje världskriget hade startat och att  atombomberna hade börjat falla. Snart skulle tryckvågen komma. Jag kröp längre ner under täcket och bara väntade, kunde inte andas längre. Det kändes som om det svartnade för ögonen och hjärtat slog och bankade, som om det skulle hoppa ur bröstet på mig.
Plötsligt skrällde det till igen, nästan lika högt och då förstod jag; det var bara snön som ramlade ner från taket med ett jättebrak!

När jag börjat sjunde klass fick vi en dag besök av en representant för militärmakten som höll föredrag och berättade att om bomben kom skulle man kasta sig i ett dike och dra jackan över huvudet, eller om man hade en filt eller en regnrock till hands så var det ännu bättre, för att skydda sig mot tryckvågen och det radioaktiva nedfallet.
Han berättade vidare att en annan bra grej var att bygga sig ett skyddsrum av sandsäckar i källaren om man hade en sådan.(källare, alltså)
 Jag var övertygad om att det var meningslösa åtgärder eftersom man ändå skulle dö av strålningen och de inre blödningar som den skulle ge.
Och handen på hjärtat, vem har sandsäckar liggande hemma i källaren? Det försökte jag också påpeka för den föreläsande militären, men att ifrågasätta vad han sa var inte populärt och jag blev utkastad från samlingssalen, arg men stolt över att jag hade protesterat!
Hur länge jag levde med den här skräcken för atombomben och att ett tredje världskrig skulle bryta ut vet jag inte riktigt men det förmörkade många år av min uppväxt.

Idag är jag inte rädd för bomben på samma vis. Känner ingen ständig rädsla. Men jag funderar ibland på hur jag ska kunna förklara det här med kärnvapen för mina barn när de blir lite äldre och börjar fundera över sånt här. För trots att ryssar och amerikaner har rustat ned, så har de fortfarande atombomber i tillräcklig mängd för att spränga Moder Jord i små, små bitar flera gånger om, och även flera andra länder har eller försöker skaffa sig kärnvapen.
Och vad händer om terrorister får tag på en atombomb?.
Det känns som kärnvapenfrågan har fallit lite i glömska, kanske för att det kalla kriget officiellt är över, men faran är väl knappast mindre.
När jag tänker på det här känner jag mig mycket liten och maktlös, finns det nåt sätt jag kan skydda min familj? Tillhandahåller staten atomsäkra skyddsrum för oroliga medborgare?

Nej jag tror inte det, så jag får väl kila ner i källaren och fylla några fler säckar med sand.

P.G 20101130