Hon går in på lokal.

Nina Watt är hennes namn

Mörk, vacker som en dag.

Utan hår, med bröst

som gett många män och kvinnor

mättnad på det mer lustfyllda planet.

Med en kropp vars kurviga former

drar till sig allas blickar!

Med ögon vars kraft skapar eller

dödar allas leenden.

Nu stiger hon fram och

framför sitt ärende,

ingen ännu känner kontentan av.

Nina Watt är kvinnan  med

stil och rykte, ingen tvivlar över.

Hennes kropp är dyr och samvete

svart. Ögonen glimmar i takt med

stenarna  i öronen och på fingrarna.

Vid baren beställer hon en sexa blended

som hon sveper, med blicken mot

sina väntande åhörare. Ständiga beundrare.

Förhoppningsfulla clowner på hennes egna

cirkusföreställning.

Fingret lägger sig på munnen i en gest

om tystnad. Ett leende leker på läpparna

när hon väl öppnar dessa fullständigt

bedårande två.

-          Ja ni känner mig, alltför väl vissa av er. Och er andra har jag bara stiftat tillfällig bekantskap med. Men alla har ni blivit fattigare på grund av mig. Och numera blåsta. Jag har nämligen anmodats av statens smittskyddsenhet att informera Eder om att smitta föreligger. Ni bör utan något hinder söka upp närmaste klinik och testa för HIV.  Inget att oroa sig för mina kära herrar och för all del damer - ni har ju också förlustat er drottninglikt. Bromsmedicinerna är starka och pålitliga. Och sjukhuset är numera ett drägligt tillhåll.

Leendet leker spefullt

på Nina Watts läppar

medan hon låter

de sagda orden

skapa bekantskap,

med åhörarnas sinnen.

Man ser blickarna sänkas.

Rodnader, svettningar

och en och annan nervös hosta,

om inte ett dolt skrattanfall.

Nina Watt stiger ner.

Tar sin käpp och haltar

fram till sin kvinna, en

mörk skönhet, med hud

svart som siden och ögon

att drunkna i.

Kom nu min älskade.

Låt dem tro sitt!

Vi blir aldrig mer

Besvärade mer!

Dolores, tar Nina Watt

under armen och frigör

scarfen från skallen.

Nina Watt är svettig.

Cellgiftsbehandlingen som

just avslutats har verkligen

tagit kraften ur henne. Och

brösten dem ljuvliga,

är numera borta båda två.

De båda omaka kvinnorna

 - den ena vacker som en dag

med käpp och skallig. Den andra

negress med rullator pga polio -

håller om varandra i trygghet

och börjar stilla sin vandring

mot nya tider och horisonter.