Han brukade terrorisera mig på natten, irritera mig.
Låta. Klättra på väggarna. Lägga sin kalla kropp nära min under det varma täcket. Vrida och vända sig. Ibland slog han sig ihop med andra, de från förr. Han brukade göra mig galen och panikslagen. Till sist gav jag alltid upp.

Men jag orkar inte protestera mer, jag orkar inte lyfta avvärjande på handen. Jag orkar ingenting. Orkar inte bry mig. Jag somnar. Och sover gott.

Våra skuggor möttes i hallen. Molokna och slagna. Besegrade.

Jag såg inte när han gick och jag hörde inte när hon kom.

Det är över nu.