Lasse var två år äldre och min idol. Han var inte rädd för någonting.
Vi pojkar var uppdelade i två gäng (inte så farliga) och jag var med i Lasses.
Hasse hade sina anhängare, men han var ungefär som Tommy Steel medan
Lasse var Elvis.
Det var ett spännande villaområde vi levde i. Husen kallades förstås barnrikehus och det skulle inte vara så fint, men vi märkte inte att det var några fel på husen. Nya hus byggdes ständigt och vi klättrade omkring i regelverket som apor på kvällarna. Vid ett tillfälle hittade några killar en låda dynamit och plockade åt sig en hel del dynamitgubbar, tändhattar och stubintråd. Jag hoppas att Lasse inte var med när man sprängde i den lilla tjärnen där jag brukade fiska. Det gick inte att få en enda fisk på flera veckor efter det. Lasse var nästan alltid i ledningen när det hände något spännande och ofta råkade han illa ut. Jag är förvånad över att han fortfarande lever efter alla dessa år. När han var 14 flyttade han med familjen till en annan ort och jag visste inte hur han hade det. Nyligen såg jag på nätet att han har en egen firma som går bra. När jag ringde honom och pratade om förr förklarade han att han hade lugnat ned sig med åren, men jag tror att han har väldigt många äventyr att berätta om. Dem får vi aldrig reda på.
Men när vi var kompisar flög Lasse genom dubbla fönsterrutor när han skulle
hoppa mellan två gamla baracker där vi brukade leka. På film verkar det enkelt
att krossa en ruta med kroppen men Lasse måste till sjukhuset för att sys och få bandage både här och där på kroppen. Glad var han ändå efteråt och stolt över hur långt han hoppat.
En annan gång hade vi släpat ett lastbilschassi uppför en brant backe och skulle hoppa på och åka utför. Vi räknade med att det skulle gå bra att stanna
mot alla buskar och småträd nedanför backen. Tidigare än beräknat rullade lastbilschassit utför igen och Lasse satte fram foten för att stoppa hjulet.
Problemet var att gummidäcket fattades så metallfälgen kraschade rakt över
foten. Den gången skrek han faktiskt och måste hjälpas till sjukhuset inte långt därifrån. Flera ben i foten hade skadats och han fick hoppa med gips bra länge innan han var i form igen.
Vi killar tog mycket intryck av filmer vi såg, till exempel Anaconda där indianerna använde blåsrör till jakt. Vi köpte metallrör och sköt pilar med stoppnålar som spetsar. Pilarna fastnade bra i både träd och husväggar, men så fastnade en pil i Disponentpojkens vad och då blev det slut på blåsrörstiden. I filmen Okänd soldat lekte uttråkade soldater en farlig lek. Den
gick ut på att hålla i en osäkrad handgranat så länge som möjligt innan den
kastades. Jag tror att en soldat höll granaten när den small. Det var ruskigt
men spännande. Vi hade inga granater och dynamiten hade som tur var tagit slut, men vi hittade på något farligt i alla fall. Skarpa gevärspatroner kunde vi lätt få tag på. Kulan togs bort och mer krut fylldes på från en annan patron så
att hylsan var absolut full. En bit stubintråd klämdes fast i hylsöppningen och vår lilla granat var klar. Vi kastade åtskilliga men väntade inte länge efter antändningen. Metallhylsan sprängdes i småbitar med en rejäl smäll och rökutveckling och flisorna ven en bra bit omkring.
En dag satt jag i vardagsrummet och spelade lite Elvislåtar på grammofonen när jag hörde några smällar från grannens tomt. Några kompisar lekte "granatleken". När jag tittade ut såg jag Lasse stå 50 meter bort med en
rykande "granat" i handen. Stubinen brukade brinna upp ganska snabbt, så jag förstod att han måste kasta inom några sekunder. Lasse bara stod där med sin sin bomb i den utsträckta handen och sekunderna gick. - Men kasta
då! Kasta! ropade jag utan att han kunde höra mig. Det small och jag såg eld
och ett rökmoln runt Lasses hand och arm. Han stod och svajade och kompisarna hjälpte honom in. Jag sprang dit och såg Lasse sotig och blodig
med en handduk runt handen. Pappan i huset skjutsade honom till det välkända sjukhuset för ytterligare ett besök.
Dagen efter hade Lasse ett stort bandage om handen och plåster i ansiktet.
-Jag klämde mig i skolporten, sa han till dem som inte visste vad han varit med om. Han hade tur i oturen och slapp ta av något finger som läkaren först hade trott. Efter sprängningen tror jag att Lasse höll sig rätt lugn en period
innan han fick nya idèer.