Om jag skulle skriva ett sådant budskap (se föregående kapitel) så tänker jag mig följande angreppssätt:

Jag skulle i huvudsak vända mig till de första mottagarna, de primitiva nomaderna, och deras berättelser runt lägereldarna. Det är viktigt att dessa får en stark kärlek till budskapet och engagerat för det vidare.

Givetvis skulle jag väva in budskapet i en fascinerande berättelse med en tydlig struktur kopplad till någon vardagsnära rytm - som växlingen mellan årstider eller dagar.

Berättelsen måste få vara så enkel att den med årtusendena kommer att upplevas som naiv i vissa avseenden, men här får man hoppas att de mer moderna läsarna utvecklar förmågan att läsa texter i sin kontext och själva tar höjd för de förutsättningar som fanns bland de första mottagarna och kan tolka de principer som vävts in i berättelsen.

För säkerhets skull skulle jag smyga in lite subtila hälsningar till de civilisationer, tusentals år in i framtiden, som skulle börja analysera de spår som fanns i naturen från den terraformering då planeten blev lisvduglig och även hälsningar om universums uppkomst för ännu senare generationer.

På samma sätt skulle den "visdom" och de svar på "varför" jag ville få med i budskapet smygas in i berättelsen. Livets stora frågor går inte att svaras på med något snärtigt sjupunktsmanifest. De kan bara antydas och lockas till.