Avrivet lakan,

sprucket kärl,

greppar inte längre

behoven så många!

Ögon som vädjar,

röster som höjs,

kärlek som dränks

i måsten så många!

Kroppars längtan,

lindring så stor,

men tiden hotar

att förrinta oss nu!

Orkar jag längre,

att rivas itu,

av allas rätt,

till mitt enda jag?