Pulsen ökar taktfast,

med fingrarnas lätta nedslag.

Jag vet att det är dags nu, 

jag vet att den måste ut nu.

Den har mognat i mig, i flera år

berättelsen om dig, min älskade vän..

Du som tog mig en storm för många år sedan.

Du som svek allas vår kärlek och vänskap

så brutalt en februari natt 2007.

Du som så förtvivlat och förvirrat trodde

du handlade i kärlek, när du slängde ner

pojken till en säker död.... och sedan dig själv.

Du har mognat i mig, - men även i

detta nu, kommer tårarna.

Kommer jag orka, beskriva dig?

Kommer jag orka gå igenom allt,

för min skull, för min sons skull?

Folk vill att jag lägger detta bakom mig,

att såren bleknar, att smärtan försvinner.

Men nej. Möjligtvis lite lättare att leva  med.

Men varje gång jag ser pojken, ser hans sorg,

hans kutiga rygg. Vet hans lidande.

Varje gång jag får reda på mobbning, varje gång

jag ser hans vackra ansikte och strålande ögon.

Då vet jag att den här sorgen, berättelsen måste ut.

Det får inte vara förgängligt. Om inte annat så får det

vara som ett dokument över ett smärtsamt förflutet,

för förståelse och acceptans.

Som en kärleksförklaring till dig, och pojken.

Till alla de mina, som orkat med mig, de sista åren...