Det är något visst med kvinnor som shoppar på Gina Tricot och klär i grön ögonskugga. En del i den kategorin jobbar som frisörer. De kan ofta vara parfymerade, ikläda sig leopardtights eller något annat för säsongen trendigt plagg. De frågar hur man har det och vad man vill göra med håret. Men man får förmaningar också. Du borde använda mer hårbalsam och annat dyrt slisk. Ägna mer tid åt det där döda som växer ut från din fjälliga hårbotten. Som kostar skjortan att klippa av för att sedan växa ut igen. Man inser knappt det bisarra i att betala flera hundra spänn för att få skäll, känna sig miffoförklarad samt bli fråntagen sitt slitna svall.

En sak till. Hur orkar de står på sina högklackade skor dagarna i ända? Ett mysterium som ingen fotterapeut kan besvara. Eller uthålligheten som krävs för att småprata med alla individer som talar ut om renoveringar, fotsvamp, mjäll och obekväma arbetstider? Förmodligen fascineras de å sin sida lika mycket av alla fullkomligt hänsynslöst slarviga och beiga fleecemänniskor som lodar runt och på sin höjd borstar håret, därtill med en äcklig plastborste från ICA. Blir man aldrig irriterad och frustrerad på folk som aldrig kan skärpa sig? Se sig i spegeln och piffa till sig för allas trevnad?

Fast lugnast vore om man inte var så överdrivet analytisk och slutade tänka på liknande ting. Åtminstone provade ett par skor som är omöjliga att springa ifrån en våldtäktsman i. Ännu lugnare vore det om man faktiskt tyckte att det som står i Se och hör, Nu! eller Klick! var riktigt sprängstoff. Det är dessa magasin som många frisörer tror att jag går igång på.

Men det händer trots allt något med mig. Känslan kan liknas vid en meditation där jag totalt töms på intryck och existentiella problem. Ljudet från hårtorken verkar lugnande och sövande. Går ut för att möta världen med förnyad klar blick. Och på vägen hem spontanköper jag ett par leopardtights.