Ofta när det ska beslutas någonting så har man ett möte. Att vara uppbokad och ha många möten är viktigt, för då är man en viktig person. Även när det inte ska beslutas något kan man ha möten. Man kan också boka in ett möte för att bestämma hur många möten man behöver ha.

På alla dessa möten sitter ofta någon som vill prata mycket. Som har åsikter om precis allting. Andra sitter och lyssnar och låter den viktiga personen prata på. Det värsta är när någon är av en annan åsikt och debatt bryter ut. Då kan mötena bli väldigt långa och man behöver fylla på med kaffe och något att rita geometriska figurer på. Om mötet råkar bli för kort finns en möjlighet att dra ut på tiden genom att prata om blommor, däckbyten, barn eller hundar.

Har man haft ett spontant möte utan att skriva ner vad som sagts, då räknas det inte som möte. Då får man passa sig. Det är viktigare att det står på ett papper än att det ägt rum i verkligheten. Med tiden lär man sig denna oskrivna regel.

För att göra mötesuppläggen ännu intressantare kan man bilda grupper. Det finns ingen begränsning på hur många grupper det får finnas. Ju fler desto bättre. Gruppernas uppgift är att driva specifika frågor och skriva ner dem i ett protokoll (mycket viktigt). Ännu viktigare är att betona för chefen hur många grupper och möten man är med i. En form av fetischism där mötena är skalper som chefen behöver för att avgöra hur stor mötes- och gruppdrivkraft man besitter. Om man utför sitt jobb på ett tillfredställande sätt eller inte är en petitess och en bisak. Den som inte fattar det lär bli varse tids nog. Det gäller att disponera energin rätt.

I denna orgie av mötes - och gruppinflation vet man snart inte ens namnet på sig själv. Och det kanske är det som är meningen. Förvirra oss så mycket som möjligt, så att vi snart inte vet vad vi själva vill göra och tycker. Låt gruppen infiltrera precis allting. Och fortsätt låtsas att vi alla är individualister. Eller ge oss en Sartre som säger: ”Ge oss den fria viljan tillbaka!”