Det är ju inte första gången du har jobbat med den här uppgiften, nej, du har ju sett likadana förut och frågat och gått igenom hur man skulle lösa den och då gick det ju så du borde klara det nu, förstår inte varför funkar det inte varför varför?

Tecknen kontrasterar tydligt mot det nästan lysande vita pappret, men det hjälper inte. Det är en främmande kod, ett chiffer, och du har inte nyckeln, om du nånsin haft den. Kanske har du tappat bort den. Som den där slanten du hittade när du var liten, fyra eller fem kanske, svårt att minnas. Det var på sommaren, och myntet låg på trottoaren, en lysande fin femkrona, att ingen annan tagit upp den. Och du tänkte på vad mamma sagt om att lämna tillbaka sådant man hittat på gatan till den rätta ägaren, som hon hade gjort med en plånbok hon hittat, men på den här pengen finns inget namn, den kan den som hittat den få behålla. Så du tar den i handen och rusar med den hemåt, du vaggar med armarna i takt med dina steg och pengen är så len och blank och dina händer kan inte få riktigt bra grepp om den, och så far den ur din hand plötsligt och du hör klonket när den slår emot markbrunnens galler och sedan ett litet litet plums och så är den borta.

Borta. Precis som din förmåga att lösa det här talet. Du blundar. Koncentrerar dig. Kom igen nu, fokusera, fokusera! Du behöver det här, du måste klara det här provet. Det är vägen till framtiden, det sa studievägledaren den dä r dagen. Vägen till framtiden sa han. Att inte klara provet, då är vägen stängd, blockerad av din dumhet, din satans jävla oförmåga att nånsin göra nåt rätt!

Så. Lugn. Andas djupt. Fokusera. Vad står det?

Lös följande ekvationer

a) 2x + 10x = 5x + 22

Okej. Du har tolkat texten rätt, eller hur? Nu gäller det att hur var det? Samla x:en för sig, just det, x:en på en sida och det andra på andra sidan, det kan ju du, eller hur. Javisst. Det blir tolv, och så fem, plus eller minus? Nej, det blir minus när man byter sida, sju, sju x likamed tjutvå.

Du tittar upp. Minutvisaren på provsalens stora klocka har nått siffran tre. Du har gott om tid, det finns tid kvar. Du tittar ut över havet av sänkta huvuden och skrapet av pennor flitigt präntande formler och uträkningar mot papper. Och längst fram, vid utgången, sitter din lärare, strikt som en fängelsevakt med uppsikt över ett hav potentiellt upproriska interner. Hon har auktoriteten. Hennes stålgrå hår är perfekt uppknutet, inte en hårtest vågar sticka ut från mängden, hennes ögon ramas in av stålbågar med samma färg som hennes hår. Hela hennes uppenbarelse vittnar om återhållen, omsorgsfullt kontrollerad styrka och auktoritet. Alla vet vem som bestämmer.


Du tittar ner igen. Arbetar. Du har löst chiffret, hittat rätt i labyrinten. Du klarar av två tal. Tre. Det flyter, inget problem. Du märker inte längre hjärtats bultande, luften strömmar regelbundet in i dina lungor och din hjärna tycks fungera. Nu i alla fall, just nu. Vad är nästa uppgift?


När en frysbox stängs av stiger temperaturen. Följande formel kan användas för att beräkna temperaturen (y) i grader Celsius då en frysbox har varit avstängd i x timmar.

y = 0,2x –18

a) Vilken är frysboxens temperatur då den varit avstängd två timmar?
b) Hur länge har frysboxen varit avstängd då temperaturen är 0 °C?
c) Förklara med egna ord vad formeln innebär.


Du läser, noggrant. Inom dig hör du lärarens stränga förmaning: Läs instruktionen noggrant. Du kommer aldrig att kunna lösa uppgiften om du inte läster instruktionen noggrant. Så du väger varje ord på guldvåg, läser igenom två gånger, tre. Två timmar, då är x två. Eller hur?

Ett skrapande bryter din koncentration. Det är en pojke några bänkrader längre fram. Han ställer sig upp, ser sig omkring med flackande blick. Läraren reser sig upp, rör sig resolut och obevekligt emot honom. Men han verkar inte märka det, utan mumlar något ohörbart. Under ett kort ögonblick möter hans ögon dina, och du ser paniken där inne, han vill skrika och springa, men förmår det inte. Allt han lyckas med är att kvida fram ett ”hjälp”. Och i samma ögonblick är läraren framme, hennes stålgrå hår tornar upp sig över pojken, hon är så stor och han så liten. Du hinner se hur hon lägger en hand på hans axel innan du vänder bort blicken, tittar ner i provpapperet utan att se något, håller för öronen, försöker stänga världen ute.

Du tittar upp igen. Pojken är borta. Hans bänk är tom, stolen prydligt ställd. Läraren är tillbaka i sin fångvaktarposition vid dörren, och blickar ut över salen som en rovfågel spanande efter byte. Alla andra sitter och skriver flitigt, det verkar som om ingenting hänt, som om bara du kan vittna om att pojken satt där för en liten stund sen. Och du känner rovfågelsblicken på dig, det är nästan som om läraren utmanar dig: Kom igen då! Gör nåt då! Jag tog hand om honom och jag kan ta hand om dig också, vänta du bara!

Du tittar ner. Koncentrera på uppgiften, stäng ute allt annat. Det är det enda du kan göra, just nu spelar inget annat nån roll, du måste ju klara av det här provet och sen kan du gå ut härifrån och aldrig komma tillbaka. Du läser uppgiften igen:

Där en frysbox sprängs ger turen. Följande form kansle andnöd för att berätta temperera (y) i dager Stus då en frysbox har varit stängd i x timmar.

y = 0,2x –18

a) Viken är frysboxens tur då den varit stängd två tinnar?
b) Hur lång har friskvården varit svängd då tempen är 0 °C?
c) Förvara med egna ord vad formen bär.


Du blinkar, läser igen, men texten är lika obegriplig denna gång. Paniken är tillbaka, starkare än förut, och pulsen bultar så hårt att du nästan inte kan höra dina egna tankar. Helvete också, varför ska det här vara så svårt? Du kan ju det här, du har gjort sånt här tusen gånger i klassrummet eller ensam hemma eller när du pluggat med någon kompis, men nu är allt obegripligt och poänglöst, en uppsjö mystiska formuleringar vars betydelse ständigt glider dig ur händerna. Och bittert är att du måste klara det, det är nyckeln till dina framtida studier, till att lyckas, bli framgångsrik, ha en karriär och ett meningsfullt liv.

Du byter strategi. Om du fastnar på ett tal, hoppa över det och ta ett annat, gå sedan tillbaka om du har tid, och du vet inte hur mycket tid du har, du vågar inte titta för tiden kommer att ha runnit ut, du bara vet det, men strunta i det, strunta i allt, bara fokusera på provet, på ett annat tal. Vad står det?

Lös ekvationen:

Du utstöter nästan ett tjut av glädje. Äntligen något begripligt! OK, uppgiften kanske är svår, men inga krångliga ord med gäckande betydelse utan klart och tydligt. Paniken sjunker undan en smula, tillförsikten är tillbaka. Du kan klara det här, du kan, du vill och du måste. Du läser vidare, försöker tolka ekvaktionen.

x3 – xy +25 = y2(z +x -4)

Du stirrar dumt på talet. Lurad! Lurad! Satansihelvetejävlar, du kan inte lösa det här, vet inte om någon kan, hur skulle det gå till, men här sitter du och ska bedömas utifrån det här, det ska avgöra hela din framtid på dessa tre timmar ska du visa att du har det som behövs för att vara en duglig samhällsmedborgare som förtjänar en god utbildning och nu hånas du inte bara av orden och bokstäverna utan av själva talen också. Du orkar inte, det är för mycket, och då, just då, brister något inom dig. Du sjunker ner i ett mörker.

Du lyckas återkomma till sammanhängande tankar, likt en drunknande som i panik piskar med armar och ben occh lyckas få tag i en tamp och drar sig upp på land. Du blickar upp mot den stora klockan. Över halva tiden har gått. Du har inte kommit längre än tre tal. Människomassan i salen har minskat, några är klara. Medan du ser dig omkring reser sig en flicka från sin plats, samlar ihop sina pper och går och lämnar dem till läraren som om det vore den naturligaste saken i världen. Just då hatar du henne, för den lätthet med vilken hon rör sig över rummet, för att det här är så självklart för henne, hon har inte behövt sitta och våndas och misslyckas som du.

Misslyckas. Ordet är format i ditt medvetande. Är det vad det handlar om? Att misslyckas. Det låter inte så farligt. Det är som att lyckas, men ett miss framför, så man missar att lyckas. Som om det vore något slags bollspel, du kastar dina kunskaper mot målet och ser om du träffar eller missar. Om du träffar är allt i sin ordning. Men att missa, det är inte bara att förlora en match, nej, här handlr det om hela spelet, hela livet. Du skulle gärna förlora några matcher, men det här? Är det så det ska vara?

Tiden går vidare, lika obeveklig som lärarens ständigt närvarande blick. Du sitter kvar, stirrar tomt framför dig medan salen glesnar allt mer. Till slut bestämmer du dig. Det här är kört. Ingen idé att fortsätta kämpa när det är fruktlöst.

Du ställer dig upp, samlar ihop dina papper. Går lugnt mot utgången. Läraren tronar därframme. När du lämnar fram ditt patetiskt tunna resultat kastar hon en snabb blick mot pappret och ser dig sedan i ögonen. Kall triumf lyser fram bakom stålbågarna. Jag visste det. Jag visste att du var oduglig. Nu är det äntligen bevisat.

Denna dom kan du utläsa utan problem. Om du bara hade kunnat tolka bokstäver och siffror lika väl som du kan tolka människor! Men det är inte något som betygsätts, inget som räknas som en formell merit. Du tänker på vad läraren sa på första mattelektionen. Det här är en svår kurs. Det är inte många av er som kommer att klara den. Se till att lägga mycket tid på studierna, annars kommer du att höra till de som misslyckas. Och du lyssnade och lade ner massor av tid, så mycket. All ledig tid, kvällar, helger, till matten. Fortfarande misslyckades du. Läraren är nöjd; du hör till dem som bevisar för henne att de flesta elever är odugliga. Och vem är du att säga emot? Hon har kunskapen och makten. Hon har sett dig, dömt dig och kommit fram till att du inte duger.

Och nu vet du. Något har slutgiltigt gått sönder inom dig, och du vet vad som har gått sönder, din löjliga föreställning om att du faktiskt skulle vara bra, att du skulle kunna duga till något. Det var en vacker dröm, din framgångsrika framtid, men det var just en dröm, inget mer, och nu har den gått i kras och i ditt inre finns bara skärvor kvar av den framtid du trott dig ha. Du ler över att du nånsin kunnat tro på den. Du har fått din dom, och nu accepterar du den till fullo, gör den till en del av dig.

När du går ut ur provsalen ler du fortfarande.