Det kom en inbjudan i ett sådant där tjusigt kuvert, som säkert någon designer gjort och tagit mycket bra betalt, det var i varje fall inte gjort i Power Point. Ni vet ett sådant glatt färggrann inbjudan man brukar få till nyår, där man ibland undrar om den som tillverkat inbjudan varit nykter. Öppnade det tjusiga kuvertet och ut trillade en personlig inbjudan till en möbelmässa. Första tanken var att bara låta papperskorgen ta del av det vackra kuvertet, men så såg jag att där stod det skulle bjudas på mat. Gratis mat är alltid gott.

Först gäller det att smyga för alla dessa munväder till försäljare. Jag tror man måste vara född till detta yrke, för som de kan snacka. De kan nästan snack omkull vem som helst och vips så kanske man har bestämt träff med dem fast man egentligen inte ville. På något sätt vill man bli av med dem bara och då är detta den enklaste utvägen. Passar på där jag går och myser bland dessa snacksaliga försäljare av båda könen, att plocka lite godis från alla de skållar som står utplacerade. En godis skål måste man ha, fruktskål passar inte för det tar ingen normal människa. Vem fasiken vill ha kladdiga fingrar på en möbelmässa, man skall känna på tycker överallt de får inte bli kladdiga. Godis passar då bättre i våran gröna värld.

Äntligen var det dags för mat och det är nu den obligatoriska cirkusen börjar. På en tallrik ligger det lite ris uppblandat med något som ser ut att komma från en gräsmatta, grönt är det. En liten kyckling bit med ben och förhoppningsvis utan glasbitar i, en bit lax och en brödbit som man knappt ser. Kniv och gaffel och glas i andra handen, nu börjar balansakten, hur skall man nu äta om det inte går att sätta ner tallriken någonstans och det gör det självklart inte. Kan man ta fingrarna till hjälp eller hur gör man, kanske kan balansera glaset med vattnet på huvudet, men då är risken att man blir våt i håret. Så där står man med något i varje hand och är djädrigt hungrig, Funderar ett tag på att ta med det ut i bilen men det är nog inte så bra, vad skall de som serverar säga.

Nu kom jag på den fiffiga lösningen att jag frågade en tjej med ett väldigt vackert dekolltage, och när man ser ett sådant bör man titta kvinnan i ögonen, vilket jag gjorde och förslog att hon höll min tallrik och jag hennes. Hon tittade på mej som om jag kom någonstans ifrån där man möjligen behövde hjälp av något slag. Herren till höger hörde vad jag sa och tyckte idén var lysande så vi skiftade tallrikar, han höll min och jag hans, äntligen kunde jag börja äta. Snart nog så gjorde alla likadant och folk fick i sig maten från tallriken utom kvinnan med dekolltaget, hon höll hårt i sin tallrik och den fick ingen komma nära. Hurvida hon åt något vet jag inte för när jag gick 30 minuter senare stod hon fortfarande med tallriken i handen, tur all mat var kall.