jag ser ut i mörkret
tänker på dina ord

orden du sa gjorde ont
men det förstår du inte

hörde det på ditt fortsatta prat

aldrig eller nästan aldrig
har du tid att byta några ord med mig

du berättade om barnen
glad jag får veta hur dom mår

vi bor så nära ändå känns det
så långt som hundratals mil

som vanligt ringer jag och stör
du har bråttom måste hinna så mycket

innan det är dags för att åka
till jobbet

det gör ont i hjärtat när vi säger hej
och det blir tyst du har redan lagt på luren

oron och vemodet följer mig
resten av dagen känner ångesten

hur den börjar försöka fånga mig
hundarna blir min räddning

en stund med dom gör att allt
känns lite bättre

men när jag kommer hem

till ensamheten

kommer allt över mig igen
känner migränen vara på väg

jag lagar lite mat med hopp om
att det ska gå över och jag må lite bättre

men nej när jag ätit och diskat
lägger jag mig ovanpå sängen

med hopp om att kunna sova en stund
men tyvärr tankarna bara kom och gick

till slut bestämmer jag mig
för att gå upp göra något med mina händer

så jag tar stickningen sätter mig
i soffan och stickar det är skönt och ger mig ro

så ser jag att det inte går så bra
tappat en maska och det långt ner

så jag lägger den ifrån mig
gör mig lite kaffe

när kaffet är färdigt tar jag en kopp
sätter mig vid köksbordet

bestämmer mig för att jag måste
prata med personen som det gör
så ont när jag förstår att jag inte
är välkommen inte ens ett kort
samtal i telefonen känns bra

när jag känner mig redo och stark
ska jag ta bilen åka till honom och
ställa mina frågor

så jag vet vad som är fel om jag
gjort något så att det blivit så här

med dom tankarna sätter jag mig
med stickningen igen och tar upp
dom tappade maskorna




anits 15 december 2010