Hon

denna sagolikt
vackra Stjärna

som förgyller
nuets ögonblick
med skönhet
vars tindrande ögon
fyller mitt väsen
med ödmjukhet

från vilken himmel
föll Hon handlöst
i otyglad smärta
rakt in i mitt
förvånade hjärta

från vilken hamn
seglade Hon över
främmande vatten
rakt in i min
vidöppna famn

ur vilka tankar
materialiserades
drömlika visioner
som födde ljusa
liksom mörka toner

var föddes modet
att överge invanda
vardagliga mönster
vad drev henne att
gå mot och titta in
genom andra fönster

var föddes styrkan
att lämna det gamla
hur tog Hon sig genom
stormen och hur
orkade Hon kämpa
för att inte ramla

hur stod jag ut att se
hur svårt Hon led
medan mina egna
tårar föll och sved
kunde inte hjälpa
utan att skälpa
fick inte finnas för
Hon orkade ju inte
längre minnas

ändå föll mitt ljus
alltid stilla över
hennes lilla hus
vita dun ville ge
hennes hjärta ro
utan att störa ville
hon bygga henne
en bro över mörka
vatten som kunde
leda henne tryggt
genom den mörka
fientliga natten

Hon föll på min väg
där jag gick i dimma
mina ögon beslöjade
kunde ändå förnimma
en strålglans jag inte
visste fanns förrän en
Stjärna föll framför
mina bara fötter
vars ljus skulle rota sig
djupt i mina hjärterötter