Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Förklaring följer



Långsamt vandrar jag genom detta landskap
som kallas tystnaden
Jag lovar att jag ska inte klaga mer
Jag lovar att jag ska inte prata mer om det
Jag lovar att även när det är nått kniper jag käft
för att jag inte ska kunna bli anklagad
för att tycka synd om mig själv




Fri vers (Fri form) av MissTake
Läst 345 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2010-12-16 16:47



Bookmark and Share

  Bubbth
Du SKA skriva en bok eller nåt, annars bankar lillasyster dig i huvet med en gummiklubba (A)^^<33
2010-12-19

    ej medlem längre
Fint beskrivet. Kanske är det människans villkor du beskriver (tyvärr).
2010-12-18

    ej medlem längre
En text som känns som en vandring med munkavle där man på något sätt inte tycks tillåta sig / bli tillåten att uttrycka det som man innerst inne egentligen tänker och känner utan hela tiden måste hålla det tillbaka. Det är tyst, det är mörkt och det är ensamt, men tystnaden verkar mest vara påtvingad och bekymren försvinner ju tyvärr inte bara för att man inte pratar om dem. Jag förstår att man vill slippa bli anklagad för något, men i vissa stunder så är det ju faktiskt helt legitimt att tycka synd om sig själv ett tag, och det är också helt ok. Man behöver pauser ibland och ibland kan man även behöva lite tid att bara slicka sina sår och pyssla om sig själv en smula. Det är nog en rätt naturlig del av helandeprocessen om man råkar må dåligt och tids nog vänder det. Att hela tiden knipa käft leder troligen inte vidare. Man får faktiskt vara ledsen, man får tycka synd om sig själv, och man behöver inte hela tiden vara så "stark" och perfekt. Och ibland får man faktiskt tillåta sig att även vara en smula självömkande och trösta sig så länge det nu behövs, även om det kanske strider en aning mot ens stolthet.
2010-12-16
  > Nästa text
< Föregående

MissTake
MissTake