Sitter och ser ut över min trädgård, gräsmattan är ojämn och det är ganska mycket mossa, mossa som är mjuk men kall att gå på ännu. Anarkistiska  grässtrån sticker upp här och var. Stolta, raka och vackert gröna och de blir fler och fler för varje dag! Solen är generös med strålar och jag tar tacksamt emot dem. Värme utifrån som ger värme inuti.
Småfåglar spatserar runt under buskarna och vänder på ett och annat kvarglömt höstlöv, och de hörs kvittra överallt, en del vackert och försiktigt, medan andra tenderar till att föra ett herrans oväsen.

Några änder har parkerat i dammen här bredvid, där de simmar runt och ser ganska nöjda ut, tycks småprata lite med varandra, där de glider runt, ser ut att liksom picka lite på varandra med näbbarna och nog ser de lite kära ut emellanåt. De blir väldigt upprörda varje gång jag går förbi, och tonläget stiger ju närmare dammen jag kommer, till sist skriker de åt mig och lämnar i panik dammen en stund. De litar inte riktigt på mig. I morgon ska jag smyga mig ner och fotografera dem.

Jag lutar mig tillbaka i stolen. Blundar. Fågelsången är verkligen  som ett balsam för själen och medan vinden viskar i trädkronorna, fylls mitt bröst med glädje och jag känner en ny trygghetskänsla i magen, det känns varmt och lugnt, kraften kommer tillbaka. Världen är vacker igen.
Men någonstans finns tvivlet och en undran kvar, det maler i det undermedvetna, och sorgens tagg sticker mig plötsligt mitt i mitt vårrusiga tillstånd. Tårarna faller, men det känns skönt, för det är något som måste ut. Så här sitter jag och gråter och skrattar om vartannat under min filt i solstolen en tidig dag i april, och jag vet inte riktigt om jag är lycklig eller ej. Jo, lycklig är jag nog, lycklig en stund över att få finnas till, lycklig för att det är vår, lycklig för att bara få vara här och nu.
Funderar en stund på om jag ska plantera blommor, och i så fall av vilken sort, kanske ska jag sätta några potatis och  ett morotsland ska jag nog också ha.

Ändå är det något som stör mig i min idyll, och jag funderar på om jag egentligen mår så bra. Humöret har svängt så mycket sista tiden, det är upp och ner som en berg och dalbana. Jag skrattar och gråter om vartannat.
Jag läste i Aftonbladet häromdagen om hur väldigt deprimerade vi svenskar är, utskrivningen av antidepressiva har ökat lavinartat under senare år. Kanske har vi inte insett förut hur dåligt vi faktiskt mår här i Sverige, utan bara tigit och hållit sorgen och ledsamheten inom oss, som de karga nordbor vi är. Det spekuleras mycket i varför vi är så olyckliga här i Sverige. Är det ensamheten, är det tvåsamheten, eller är det för att solen är borta så många långa timmar varje år?

Tankarna vandrar iväg och plötsligt blir jag nästan iskall, liksom stel av fasa när jag tänker på att jag ska jobba i morgon, numera känner jag alltid den här skräcken för att gå till jobbet. Att arbeta är väl ok, jag tvättar metalldelar som sedan ska svetsas, det har jag gjort i 20 år nu och kan min sak. Visst blir det långtråkigt emellanåt, men jag är ganska nöjd , för när jag står där kan jag fundera på annat.
Nej, jag är mer orolig för Emma. Emma är en jobbarkompis som jag försökte hjälpa, vi är nog jämngamla ungefär. Hon är en söt tjej, med rött hår, gröna ögon och mycket kurvor.
Jag ville hjälpa henne att komma från sin man, för jag vet att han slår henne. Men allt blev fel och det slutade med att hon anklagade mig för att ha försökt våldta henne. De sa att det skulle bli rättegång, men jag klarade mig undan, det blev visst inställt av någon anledning.
Men en kväll när jag skulle gå hem, var det några som väntade på mig. Det var vinterkväll, säkert femton grader kallt och jag småsprang mellan de stora byggnaderna, bort mot parkeringen. Jag hade jobbat över ett par timmar och var nog sist från jobbet. Precis när jag ska svänga runt hörnet ser jag dom. De står framför mig med svarta rånarluvor på sig och järnrör i händerna. Jag försöker vända och springa åt andra hållet men de är där också, jag är omringad, då skriker jag på hjälp. Men ingen hör.
Det blev tre månader på sjukhuset, de sa att om smällen mot tinningen hade tagit lite hårdare hade jag inte överlevt. Jag fick en del mindre köldskador också, för jag låg en bra stund innan någon hittade mig.
Men jag vet vilka de är, jag kände igen deras ögon. Jag brukar gråta när jag tänker på det här. Sen hatar jag dom. Ibland hatar jag Gud för att han övergav mig när jag behövde honom som mest. Det är ett bra tag sen nu, men den där huvudvärken vill aldrig släppa riktigt.
Jag vet att dom flinar bakom ryggen på mig på jobbet, men en dag ska jag hämnas. När jag känner mig stark nog. När Gud är med mig hela tiden.

Jag läste i tidningen om en man som blivit galen. Det var otäckt. Han sa att han hörde röster, röster som sa åt honom att göra saker, vidriga saker. En dag dödade han sin mamma, han slog ihjäl henne med en hammare. Rösterna tvingade honom och han kunde inte säga emot. Han hade sökt hjälp flera gånger, men på vårdcentralen hade man inte tid med honom. Han fick remiss till psyket, och från psyket skickades han tillbaka igen, flera gånger, men någon hjälp fick han inte. Hade han fått hjälp hade det kanske aldrig hänt. Nu är han nog hemskt olycklig. Hoppas han får hjälp nu. Egentligen vill jag inte läsa om sånt här, men jag vill ju ändå veta vad som hänt. Jag funderade på om hans mamma varit elak mot honom, sånt får vi inte veta.
Jag läste också en notis om att man hittat två personer mördade, liggande vid en soptipp. Jag kan inte fatta varför dom la dom så där, så att alla kunde se dom.

Nej, naturen är bättre. Folk borde få vara mer i naturen, då skulle de bli vänligare. När jag är ute i naturen, känner jag den där värmen i kroppen, lugnet. Det är när Gud är hos mig, då känner jag mig upprymd. Alla borde få känna Gud någon gång. När han lämnar mig kommer tomheten. Det är då jag gråter.
Kanske skulle lyckopiller hjälpa mot den här tomheten jag känner?
Jag pratade med en läkare förra veckan, jag sa som det var, att jag är olycklig ibland och inte vet varför. Han ville inte skriva ut några piller, utan tyckte att jag skulle vänta och se om det kändes bättre när våren kom på allvar.
Men det känns inte bättre. Jag tycker han gjorde fel. Jag vill vara lycklig och jag vill inte vänta. Att vänta på lyckan är så jävla hopplöst, för den tycks aldrig komma på riktigt. Det blir bara korta stunder av lycka, som när jag tänker på var jag ska odla potatisen. Går jag till läkaren igen säger han säkert att jag ska vänta till sommaren och se om det känns bättre. Det är orättvist.
Kanske kunde jag köpa antidepressiva på nätet, men jag vet inte riktigt hur man gör, och förresten tror jag inte att jag litar på dom som säljer medicin på nätet, jag menar, hur vet man vad det är man får , det kan ju lika gärna vara råttgift.

När jag sitter där i min solstol och funderar blir jag plötsligt medveten om att det är nåt som stör, ett oväsen som tilltar i styrka. Det är änderna som väsnas, som stör mig igen och nu kan jag inte blunda längre, för det är ett öronbedövande oväsen. Jag går bort till dammen och skriker tillbaka åt dom: ”NI HAR INGEN ENSAMRÄTT PÅ NATUREN, ERA JÄVLAR, JAG ÄR OLYCKLIG OCH BEHÖVER LUGN OCH RO, SÅ KNIP KÄFTEN FÖR HELVETE !"
De flaxar förskräckt iväg långt innan jag hunnit skrika färdigt. Likadant var det igår. Känns egentligen lite onödigt, för nu är det ändå för kallt att sitta ute längre. Nåja, nu vet de var de har mig i alla fall. Jag går in och stänger dörren om mig. Radion spelar en sorgsen sång och jag börjar gråta igen.

På kvällen när jag gått och lagt mig funderar jag mycket. Hade inte Emma haft sin elaka man så vet jag att hon hade blivit tillsammans med mig. Jag kommer ihåg en gång på lagret, jag skulle hämta mer tvättmedel till metalltvätten, Emma var där och hon bad mig att hjälpa henne med att flytta några tunga dunkar som stod i vägen. Det var trångt mellan hyllorna och helt plötsligt stod vi väldigt nära varandra. ”hoppsan” sa Emma och tog tag om min midja, jag kunde känna hennes varma kropp mot min, och hon log mot mig. Jag log tillbaka men blev som förstenad med armarna hängande utmed sidorna, för jag visste inte om jag skulle våga hålla om henne också. Hade jag bara vågat hade jag fått kyssa henne då.
En dag när vi var ensamma i fikarummet berättade jag att jag tyckte mycket om henne. Det var då hon berättade om sin elaka man, hon visade ett blåmärke på överarmen. Såna svin som han borde inte få finnas.
Numera ser Emma alltid så ledsen ut, och när jag ser på henne är det som om hon inte vågar möta min blick. Men jag tycker om henne fortfarande, jag har förlåtit henne för att hon satte dit mig.
Tankarna far hit och dit men jag somnar till sist, trots den där oroskänslan i magen.

Nästa morgon vaknar jag senare än vanligt, jag har försovit mig, borde varit på jobbet för länge sedan, men jag känner mig ändå ovanligt upprymd. När jag sätter mig upp i sängen ser jag leran på golvet och upptäcker att jag har byxorna och stövlarna på mig som också är leriga. Jag känner att jag har lera i mustaschen och i håret.
Bössan står i hörnet och det ser ut som om det är fläckar av blod på golvet, sen upptäcker jag att jag har blod på händerna och att det är blod på lakanen, inte mycket men några röda märken, jag känner mig plötsligt lite illamående, vad är det som har hänt, vad har jag gjort i natt?
Fönstret står på glänt men det är alldeles tyst därute, inte en enda fågel hörs trots att det fortfarande är en ganska tidig vårmorgon. Jag ser på bössan och på hammaren som ligger strax bredvid och plötsligt minns jag vad som hände under några timmar i skydd av mörkret, att jag vaknade, eller var jag vaken? det kändes som om jag var i någon slags dvala, sen klädde jag hur som helst på mig, stövlarna, rocken och luvan och hämtade bössan i garderoben, gick ut genom ytterdörren för att göra vad som måste göras.

Jag tar av mig stövlarna och kläderna och lägger dom i en hög på golvet, går ut i badrummet, ställer mig i duschen och vrider på kranen.
Jag känner hur det kalla vattnet träffar min kropp och ler ett brett flin.

P.G