När jag och fyra andra killar åkte till Boden för att göra den obligatoriska lumpen var vi inte glada. Vi svor oavbrutet i 40 mil och tyckte synd om oss själva. Att neka värnplikt på den tiden var däremot helt otänkbart.
Vi trodde vi kunde svära, men vi blev verkligen fortbildade i konsten.
Från morgon till kväll svor befälen över oss, och vi blev likadana. Men inte mot överheten. Nu för tiden svär jag nästan inte alls, det behövs en våldsam provokation för det. För att kunna berätta lite om hur det var måste jag nu
återgå till mitt "gamla" språk. - Fy fan, sa jag när jag gick in på luckan.
Alla gapskrattade och ropade två! En av kompisarna kom in och alla skrek, ett!
En tredje kom in och sa - Nej nu jävlar, och man skrek tre! Leken gick ut på att
höra när första svärordet kom. De flesta svor på första till tredje ordet.
Befälen inte bara svor åt oss utan använde ofta fula uttryck. Ett som jag minns speciellt och som egentligen var lite lustigt kom när vi tränade ålning
medelst hasning i leran. Befälet tyckte att vi inte tryckte nog långt ned i leran
så han skrek. - Ned med arslet era förbannade idioter. Ni ska göra en fåra med
näsan så att kuken kan åka i den! Vi förstod hur han menade.