Jag trodde jag klarat av alla hinder när jag handlöst föll ner i vattengraven.
Att bära en broders själ på mina axlar var inte så lätt som jag hade hoppats.
Minuter blir till timmar, timmar till dagar, dagar till år och som knivhugg påminns jag ständigt om mitt svek.
Och för varje gång jag sjunker måste jag med all kraft jag har kvar ta dom där svåra simtagen upp mot ytan och sparka ifrån mig mina skuldkänslor.
Upp mot ytan för att fånga ny luft, nytt hopp, ett nytt liv.